CANCER

CANCER

Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen. Tack Thobbe för att du delar med dig.

Cancer, cancer, överallt hör jag, ser jag detta ord som skapar så mycket tankar och känslor. Varför lägger jag märke till detta ord just nu? Jag menar det har ju alltid funnits omkring mig, men jag reagerar och reflekterar över ordet mer påtagligt just nu. Återkommer till min teori omkring detta längre fram.

Vad händer i dig när du ser detta ord? Skrämmer det dig? Gör det dig orolig? Känner du dig nollställd eftersom du inte är drabbad? Eller känner du någon som är drabbad? Ja, frågorna är många och svaren likaså.

Har varit nära de som varit drabbade så länge jag kan minnas. På olika jobb jag haft, har jag haft kollegor som drabbats och som inte finns kvar hos oss längre. Det har funnits de som drabbats men som klarat sig igenom kampen med ett sjuhelsikes kämparglöd. Har haft i familjen de som kämpat men ändå inte klarat sig. Min farmor fick en hjärntumör som inte gick att göra något åt. Min mamma drabbades av leukemi som hon hade i kroppen under nästan 15 år, men gick inte bort pga den, utan det var annan form av cancer som tog hennes liv till slut. Kan inte uttala mig om leukemin hade samband med knölarna som kom, men det sas att det inte fanns samband.

På dagens jobb, har vi en kollega som gick bort alldeles för tidigt, för ett par år sen. Det finns även ett par kollegor just nu, som kämpat emot och som verkar klara sig. Framför allt är det en ung tjej, inte ens 30 fyllda som för andra gången i sitt liv fått sjukdomen. Hon har kämpat som en envis galning för att gå framåt, ha kvar sin tro på framtiden osv.

När jag drabbades av panikångest i höstas, blev jag inspirerad av hennes blogg, där hon rakt och ärlig skrev om sin kamp, om sin ljusa tro med mera. Det hjälpte mig att få lite distans till min egen ångest. Inte för att förringa panikångesten i sig, det är ett helvete det med, men jag kunde ta hand om min egen inställning och se hur jag själv kunde hjälpa mig själv att komma ur det.

Hoppas ni förstår vad jag menar, det är svårt att med några få ord förklara så att andra begriper vad jag försöker förklara. OBS min ångest var inte cancerrelaterat. Så till syvende och sist handlar det om hur JAG tar hand om min egen hantering av ångesten, om jag låter den få grepp om mig eller om jag tar grepp om den.

Så till min teori om varför jag lägger märke till ordet cancer så påtagligt ofta nu för tiden. Det har inte varit en medveten iakttagelse från min sida, utan det har skett undermedvetet. Har aldrig oroat mig för att jag skulle drabbas själv, medvetet.

Det har kommit lite utslag på kroppen till och från under åren, en del har jag sökt hjälp för, bara för att jag tyckt de har missprytt sin plats. Det har alltid bara varit ofarliga saker, så varför oroa sig. Ska säga direkt att jag är inte en sån som ligger och pressar i solen, även om jag gärna vistas utomhus. Sitter oftast i skuggan. Det har bidragit till att jag varit övertygad om att jag inte kommer att drabbas.

För någon vecka sen upptäckte jag ett utslag jag inte sett tidigare, det var rätt stort och såg inte så trevligt ut. Det kliade dock inte och vad jag läst mig till brukar de farliga klia. Tänkte väl bara att jag får hålla lite koll på detta. Det gjorde jag och utslaget blev inte mindre.

På nyheterna här om kvällen var det ett reportage om hudcancer. Det var tydligen någon större aktivitet i Europa just nu. Jag började googla och hittade till en mottagning i närheten där man kunde kolla upp sig, utan remiss just nu. Fick en tid igår och där fick jag beskedet om att jag hade cancer.

Det var en ofarlig och vanlig variant så det är lugnt. Men själva beskedet satte igång den så kallade reptilhjärnan direkt. Nu har jag förmånen att jag har gått en hel del kurser i personlig utveckling och därigenom fått verktyg för hur jag ska ta hand om ”egot”, ”aptjatter” osv, vad du nu vill kalla det. Du vet den där rösten som försöker tala om för dig att allt är kört för din del. Den rösten kan jag nonchalera numera, för den vill bara tala om för mig, negativa saker och det är jag inte intresserad av. Jag hör vad den säger, men jag bryr mig inte. (lyckas kanske inte alla gånger, men mer ofta i alla fall mot hur det var förr).

Så min teori är att mitt undermedvetna gjorde mig uppmärksam på ordet CANCER, enbart för att jag skulle undersöka mina utslag i tid. Det var läge att ta tag i det, inte skjuta upp, som jag har tendenser att göra, vanligtvis.

Slutsatsen för min reflektion denna gång är: Lyssna till ditt undermedvetna/magkänslan, den leder dig alltid rätt.

Ha en bra dag och ett innehållsrikt liv.

Thobbe Rexréuz
______________________
FACETTEN – för din utveckling
www.facetten.co

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail