Nu på morgonen satt jag och begrundade vår katt när jag satt i trädgården och åt frukost. Vid ett tillfälle tog hon sig upp på en stege som stod uppställd och genast siktade hon in sig på att hoppa upp på förrådstaket. Där har hon varken varit eller får vara. Men det som slog mig var hennes instinkt nämligen att hon fokuserade inte på var hon var utan vart hon skulle. Hon var helt fokuserad på vart hon var på väg till istället för var hon var på väg ifrån.
Jag tror att det är lite som vi människor nämligen vikten att ha ett mål som vi dras mot för om vi bara fokuserar på var vi är finns det en större risk att vi tvekar eller inte vågar alls. Det gäller att hitta det målet vi vill uppnå, tro på att vi klarar att uppnå det och sedan hoppa. Det kan så klart kännas lite läskigt men ibland måste vi våga hoppa utan att vara 100% säkra på var vi kommer att landa men övertygade om att vi kommer att landa.
Själv hoppade jag förra året när jag lämnade en fast anställning för att börja jobba som föreläsare. Visst var det läskigt innan jag hoppade men jag var 100% dedikerad på att det kommer gå bra. Jag kunde helt enkelt inte känna att jag skulle misslyckas. Så här i efterhand kan jag säga att det var jobbigt att ta det första steget men sen gick det av bara farten. Faktum är att det har varit en väldigt angenäm resa och det hade jag inte fått reda på om jag inte hade tagit det där första steget. Varje vandring börjar med ett steg
Den danske filosofen Sören Kirkegaard uttryckte det så väl: Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.
