Att ta tag i insikterna...

Att ta tag i insikterna…

Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen och det är en mycket stark och berörande text som jag kan känna igen mig mycket i.

Insikter kommer och går i ens liv. Ibland fångar vi dem, ibland inte. Behöver vid dem? Vad kan vi göra åt/med dem?

Först behöver (måste) vi bestämma oss för om vi ska utvecklas som människa eller inte. Som någon skrev på Facebook här om sistens: ”Om vi fortsätter att göra saker som vi alltid gjort, kommer vi få samma resutat som vi alltid fått.”

Det kan vara bra att vet att det funkar så. Vissa saker behövs att resultatet blir som det alltid blivit. Vill jag ha ett löskokt ägg, ja då kokar jag det givetvis som jag alltid har gjort för löskokta ägg. Men vill jag en dag ha hårdkokt, ja då behöver jag ta till mig insikten om att det krävs en förändring för att få ett annat resultat.

Ett annat exempel är detta med viktnedgång och hälsa. Är övertygad om att vi som försökt gått ner i vikt, har läst kilometervis med recept, åsikter, råd osv och tagit till oss kunskapen som sådan. Men vad händer när vi ska handla, jo vi styrs till det som vi är vana att handla, vi går hem och tillagar maten såsom vi alltid gjort, för det känner vi oss trygga med. Hur kan vi då förvänta oss att vikten förändras. För min del handlar det enbart om beteenden i min kropp, beteenden som måste programmeras om. Jag VET att LCHF eller GI-kost är gynnsamt för min diabetes (som blivit sämre igen). Jag vet också att en promenad på minst 30 minuter varje dag är både överkomligt och genomförbart, men det stannar vid tanken.

Har de senaste åren gått på mycket föreläsningar och småkurser om personlig utveckling. Tar till mig som en torr svamp i diskhon, samlar på mig kunskapen och sen stannar det vid detta. En lärare sa till mig en gång, du har en överfull verktygslåda! Vad ska du med den till om du inte använder dem eller lär dig hur du ska använda dem. Han gav exemplet att jag kan inte slå i en spik med en såg. Använd rätt verktyg och resultatet kommer.

Hur ska man då veta vilket verktyg som är rätt? Prova och våga göra fel samt dra lärdom av det du gjort. När du gör rätt är det viktigt att du talar om för dig själv att det var bra jobbat. För min del, behöver jag faktiskt att jag klappar mig själv på axeln rent fysiskt, inte bara tänka tanken. När jag gör det fysiskt, känner jag en värme i hela kroppen som sätter igång endorfinerna och lyckoruset sprider sig välbehagligt inom mig.

Hur har då beteendet uppstått en gång i tiden? Min övertygelse är att det bottnar i saker som hänt i barndomen, sånt som vårt undermedvetna har lagrat. Vi kanske minns händelsen idag som vuxen eller inte. Det finns många vägar att komma tillrätta med detta varav meditation är ett sätt, eller vägledning av en utomstående som kan coacha dig rätt. Det kommer kanske bli väldigt smärtsamt och känsloladdat.

Låt mig ge ett exempel. jag var 3-4 år, satt under köksbordet (favvolekplatsen), helt tyst satt jag där. Min mamma och en granntant satt och drack kaffe vid bordet. Lilla Thobbe hör då att mamma säger ”Hade ju hoppats på en flicka denna gång, då jag redan hade tre pojkar”. Det var allt hon sa (fakta), men det var inte vad lille Thobbe hörde. Han hörde något om att mamma inte älskade honom, han var ju en pojke, så nu gällde det att förtjäna hennes kärlek. Den börda lilla Thobbe la på sig var ett tungt OK att bära genom livet, för hur mycket han än gjorde, kände han att det inte var tillräckligt. Så fort mamma var på sjukhus, vilket hände rätt ofta, var det Thobbes fel (alltså i Thobbes hjärna).

Inte blev det bättre av att under tiden mamma var på sjukhus, hade vi en hemhjälp som avskydde barn, de var bara i vägen och var en odåga som Gud hade gett människor som inte var gudfruktiga nog. En dag när jag varit ute och lekt, hann jag inte in på toaletten för att kissa, utan en del hamnade i byxan. Det fick jag minsann höra. ”Jag förstår att din mamma ofta är sjuk och på sjukhus, med ett så odrägligt barn som dig”

Så till vad kan vi göra för att ta bort blockeringen och smärtan från liknande händelse, som jag vet att vi alla har i någon form?

Min väg kommer och har varit att jag går tillbaka till händelsen (när jag vet vad det var, annars ber jag om hjälp att komma tillbaka till någon händelse som påverkat mig i mitt vuxna liv). 

Jag har tillexempel gått tillbaka till händelsen under köksbordet, där jag kramat om lilla Thobbe, sagt till honom hur mycket jag älskar honom och att jag förlåter honom som la på sig denna börda, då han gjorde ett val som var grundat på hans kunskap. Vi tittade på vad min Mamma sagt (fakta) och vad som blev Thobbes beslut. Efter ett tag kunde jag känna att lilla Thobbe kunde förstå vad som hänt och vi kunde gå vidare.

I det andra fallet har kunnat gå in och förlåta hembiträdet, då jag fick glimtar från hennes uppväxt till mig. Jag har förlåtit henne och situationen som sådan. Vad jag har kvar att jobba med är 6 årige Thobbe. Jag har inte gjort klart samtalet med honom.

Kontentan av detta blir att för att kunna gå vidare, kunna ta till oss insikterna för att utvecklas framåt, måste vi först ta tag i det förflutna och rensa det från negativa tanker/eneriger.

Önskar er alla en fantastisk vår. Stor kram från djupet av mitt hjärta.

Thobbe Rexréuz

FACETTEN – för din utvecklingwww.facetten.co

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail