Idag har jag förmånen att ha en ny gästbloggare. Det är Jörgen Dehlin som har sidan PROPENSIO, vilken jag uppskattar väldigt mycket.
Min far var född 1922, vilket innebar att han gjorde lumpen under andra världskriget. Detta gjorde han på Karlskrona kustartilleriregemente, KA 2. Tiden där resulterade i en livslång kärlek till Blekinge skärgård. Denna kärlek kom i vissa stycken att prägla min uppväxt, på så sätt att alla somrar skulle tillbringas i Blekinge.
Merparten av somrarna bodde vi på Karön; en liten ön utanför Ronneby. Karön har inga åretruntboende, bara ett antal sommarhus och en mindre stugby. I denna stugby tillbringade mina föräldrar och jag de flesta av min bandoms somrar. Stugan vi bodde i hade el, men inget rinnande vatten och självklart utedass.
För en gosse uppväxt och boende i stan var detta en pina. Att tre veckor varje sommar tvingas sitta på en liten ön i Blekinge, med föräldrarna som enda sällskap var ingen höjdare. Med tiden byggde jag upp ett veritabelt hat mot Karön och jag svor på att aldrig mer sätta min fot på ön när jag blev vuxen nog att få bestämma själv.
Under årens lopp har jag då och då i tanken återvänt till Karön, men jag har hållit löftet om att aldrig mer besöka ön. Men i samband med att min far dog för något år sedan så växte tanken på ett återbesök sig allt starkare. Jag ville försöka se det som min far såg och så målande beskrev; havet, klipporna, tystnaden.
Sagt och gjort; en höstdag styrde vi bilen mot Blekinge; checkade in på Ronneby Brunn och tog båten från Ekenäs ut till Karön.
Och plötsligt såg jag något helt annat än jag gjorde som barn. Karön var precis så vackert, tyst och lugnt som min far beskrev det.
Vad kan vi då lära oss av detta ? Jo, att vi inte ska låsa oss i våra uppfattningar för evigt utan tillåta oss själva att omvärdera och se saker med andra ögon.
Förhoppningsvis blir det ett besök på Karön även i år. Vänligen /Jörgen PROPENSIO
https://www.facebook.com/Propensio?fref=ts
