Många gånger pratar om hur viktigt det är att lyssna på varandra och inte minst när det gäller våra barn. Bästa sättet att kunna lyssna på folk är att ställa ärliga frågor och lyssna på vad de säger. Att höra vad folk säger det kan alla men att aktivt lyssna och sätta sig in i det personen vill ha sagt, det är något helt annat. Men hur är det med alla gamla människor i detta landet. Lyssnar vi verkligen på dem? För om vi inte gör det så respekterar vi dem inte och alla människor är värda att bli respekterade. Den här berättelsen fick mig att både tänka till och bli berörd för om 30-40 år och om jag har förmånen att vara i livet då kanske berättelsen handlar om mig och det är en skrämmande tanke.
På en geriatrisk avd. på ett sjukhus i Skottland fanns en gammal dam som inte såg ut att intressera sig för omgivningen utan bara satt och stirrade ut genom fönstret.
När hon vad död fann man denna dikt bland hennes papper.
VAD SER NI SYSTRAR?
Vad ser ni systrar, vad ser ni, säg?
Tänker ni inom er när ni tittar på mig
”En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar”
Som inte ser ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.
Som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till.
Är det så ni tänker, när ni ser mig, säg?
Öppna ögonen, systrar, titta närmare på mig.
Jag ska tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sexton års flicka smäcker och grann
med drömmar att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt
vid minnet av löften jag givit och hållt.
Vi tjugofem – nu har jag mina egna små,
som behöver mig i hemmets lugna och trygga vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått oh i stort-
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,
åter har vi småttingar min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig – min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog av att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym.
När man är gammal och krokig
får den en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns med glädje och lever om livet på nytt,
men accepterar kalla fakta att inget kan bestå.
Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gammal gumma.
Kom närmare
se MIG.
