För några år sedan träffade jag Johan på en av mina föreläsningar. Sedan dess har vi setts varje gång jag varit i Västerås och föreläst. Det är en fantastisk människa som delar med sig av sina erfarenheter i livet, precis som i detta brev.
”Om någon frågar ”Hur jag mår?” så brukar jag ibland halvt på skämt, halvt på allvar svara: – ”Fluctuat Nec Mergitur” eller ”Skadad men sjunker inte”
Har plågats i många år av dålig självkänsla och självförtroende inom vissa områden. Allt sådant har blivit mycket bättre. Det finns inga genvägar. Inga universallösningar. Tar till mig av kritik och försöker göra något åt det. Den konstruktiva kritiken åtminstone. Försöker låta den andra mer onyanserade rinna av utan att ta åt mig. Jobbar ständigt med att utvecklas och bli starkare.
Ibland är det bakhalt……. Hittar mycket inspiration hos några olika föreläsare. Både ”IRL” och på nätet. Många galenskaper finns det på ”Fejsbokk” men också många guldkorn och inspiratörer……. Vändpunkten i just MITT liv var nog en föreläsning med Torkild Sköld för några år sedan. Jag var väldigt trasig då men hans ord, hans entusiasm väckte något i mig. Har sedan dess följt honom och haft förmånen att se och höra honom flera gånger efter det. Jag är stolt över att kunna kalla honom vän idag.
Har dessutom sett till att omge mig med riktigt bra vänner som finns där när det är motvind.
Att jobba med sig själv och sin självkänsla ÄR ett långsiktigt arbete. Både ”Fysisk” och ”Psykisk” kondition är färskvara och måste underhållas och skötas om. I början trodde jag att det gick att jobba ensam. Att det var MIG det hängde på. Visst kom jag uppåt och framåt. Gjorde enorma framsteg och kände mig toppen…… Ett tag i alla fall. För när jag inte längre tränade min kondition och min självkänsla kom bakslaget och jag rasade ner till botten igen. Bara att borsta av sig och börja på nytt.
Jag jobbade ju ständigt med mig själv. Gjorde alla misstag som fanns och uppfann till och med några nya på vägen. Men viljan att komma på fötter fanns hela tiden så jag klättrade och klättrade. För varje gång jag reste mig så kom jag längre och längre. Högre och högre. Men när fotfästet försvann halkade och föll jag till botten igen. Ju högre jag kom desto hårdare blev fallet. Till slut gör det ont. Riktigt riktigt ont. För jag försökte klättra utan skyddsnät. Jag körde mitt solorace. Idag vet jag bättre. Idag ser jag till att alltid ha någon med mig på resan. Inte någon som ska skydda mig till varje pris eller klättra åt mig. Utan någon som bara finns där. Som säkrar upp mig. Som är mitt skydddsnät. Så att jag inte rasar hela vägen ner till botten igen.
Johan”