Sitter och jobbar med min nya föreläsning om förändring och kom att tänka på fotografiet till vänster som togs när jag gick i första klass 1968. I år är det 47 år sedan den bilden togs och det är uppenbart för alla som ser båda bilderna att mycket har förändrats sedan dess. Jag tänker att det är en himla tur att jag har förändrats för om jag idag hade sett ut som jag gjorde när jag var 7 år och gick i första klass, det hade varit väldigt konstigt. Jag är så tacksam för att jag hittills har fått alla dessa år på denna jord som jag inte till 100% visste om att jag hade framför mig när jag gick i första klass.
Det har varit många tuffa år men också väldigt många underbara och härliga. Det har inte alltid blivit som jag trodde eller ville men många gånger har det blivit precis hur bra som helst eller ännu bättre. Jag tänker att livet är som en EKG-kurva hos ett friskt hjärta. Det är som bäst när det går både upp och ner.
Hinder längs livets krokiga väg möter vi alla, men i min värld är hinder inte motgångar som stoppar mig utan det är övergångar som jag skall ta mig över för att jag skall kunna komma vidare och leva det livet jag vill leva. Övergångar som inte alltid är så lätta att ta sig över men som blir mina vägvisare i livet när jag tar ansvar för och gör det.
Det är för mig en obeskrivlig förmån att få bli äldre för alternativet känns inte så lockande. Varje ny dag är för mig som en vinstlott och det är inte alla som får den lotten.
Att förändras är att leva och jag vill leva länge till. Livet skall upplevas och inte överlevas.
Torkild
