Idag har jag förmånen att få ha Angelica Håkansson igen som gästbloggare och än en gång är det en så bra text.
Hej alla nära och kära.
Jag skulle vilja störa lite i semesteryran och prata med er, för jag är så himla rädd.
Vi ska ju bygga ett hem i september, ni och jag, och jag är orolig för hur det kommer att se ut. Tiden börjar bli knapp och jag vet fortfarande inte vilken byggfirma som är bäst att anlita. På reklamerna verkar ju alla så bra, eller hur?
Det finns så mycket jag är rädd för när det gäller det färdiga huset;
Jag är rädd för att inte alla ska vara välkomna in i vårt hus. Att vissa ska bli stoppade redan vid grinden, av en kall röst som säger: ”Det här är vårt hus. Gå hem till ert egna.”. Jag är rädd att detta ska ske trots att dessa människor kommer från ett hus som är förstört, eller ett hus som är farligt att vistas i. Och även om alla kommer in är jag rädd för att några ska glömmas bort därinne. Jag är rädd att vissa ska snava för att trösklarna är för höga för dem, och att andra ska tvingas huka sig för att taket är för lågt. Jag är rädd för att vissa kommer att hänvisas till stora, pråliga, guldfärgade rum medan andra trängs ihop i skrymslen. Jag är rädd för att maten i kylen inte ska räcka åt till alla i huset, och att vattnet ska gå till den som slår hårdast. Jag är rädd för de starka rösterna ska dränka de lågmälda. Jag oroar mig för hur vi kommer att bemöta de som tyngs av tunga ryggsäckar. Ryggsäckar de inte själva valt att packa, utan som ödet slängt på dem. Kommer vi hjälpas åt att bära dem, hjälpa dem att bearbeta innehållet, eller kommer vi att skrika åt dem när de inte orkar gå lika fort som oss?
Jag är helt enkelt rädd för att huset ska byggas på fel grund – fel ideologi. Jag är rädd för att vi ska anlita fel personer och att vi sedan ska tvingas leva i ett hus som vi inte tycker om. Visst, vi har chans att bygga om efter 4 år, men mycket kan hända på fyra år. Många hinner snava och falla på fyra år, om trösklarna är för höga.
Med dessa ord ville jag försöka skrämma upp mig själv och er så mycket att vi får tummen ur och tvingar oss se på de långdragna debatterna och hör på de smilande politikernas sockersöta löften. Tvingar oss att se förbi faktorer som vem som talar med mest charm eller övertygelse och istället försöker se vad som ligger bakom – hur politikerna faktiskt vill att huset ska se ut och hur de ska lyckas bygga det just så. Jag tror att vi måste göra detta, trots att det är jobbigt. För visst är det jobbigt – fullständigt jävla skitjobbigt – men jag antar att det är värt det.
Det är ju vi som tvingas leva i huset sen.
Angelica Håkansson
http://nouw.com/AngelicaTillsVidare