Är det svårt?

Är det svårt?

Idag har jag den stora äran att ha Maria Bondfia Lagerstrand som gästbloggare igen. Jag har träffat Maria två gånger och det är en härlig tjej med glimten i ögat.

Ja, det är oerhört svårt för vissa, men om ens drömmar förblir just det, drömmar, då hinner man ju inte leva livet som man egentligen vill, innan det är slut! Någon fiffig individ sa en gång:
Gör dina drömmar till verklighet, annars kommer du att jobba för en som gjorde det…

Ända sedan vi varit små, har folk haft åsikter om oss, vad gäller allt.

Men frågan är varför vi låter det ta så stor plats i våra liv, när det inte är våra åsikter!? Det är ju deras bild av sanningen!
Naturligtvis behöver man rätta in sig i ledet och lyssna på andra i en mängd olika situationer. Det är ganska uppenbart för de flesta. Men någonstans, måste vi våga ifrågasätta vem som sätter regler och normer för hur vi ska leva våra liv. Och framför allt varför vi väljer att dansa efter denna pipa.

För väljer, det gör vi. Mina föräldrar lärde mig tidigt att ingen får trampa på mig. Men det gäller också att förstå att man inte ska låta någon trampa på en. Man drunknar inte för att man kastats i vattnet, man drunknar bara om man låter bli att simma uppåt.

Jag har gjort många underliga val i livet. Men det passade ju mig, och då är det bra val för mig. Till exempel sa jag upp mig från mitt arbete, när äldste sonen ”borde” börjat på förskolan 2002. Jag hade då 11 mil till arbetet, enkel resa, och mitt arbete kunde på sikt innehålla en hel del utlandsresor. Deltid hade inte fungerat.

Kvinnofälla, bla, bla, bla…men jag tror ändå inte att det finns pensionspengar kvar år 2037, om jag blir gammal nog att kunna nyttja dem. Allt handlar inte om pengar, jag vill kunna ge mina barn tryggheten i att vi finns här för dem, när de kommer hem från skolan.

Många tycks jobba för att nå devisen:
”Den som har mest pengar när han dör vinner!”

Jag tycker att det är viktigare att se barnen och ge dem tid, än att vräka ut pengar på dem, för att döva mitt dåliga samvete jag ger mig själv om jag jobbar för mycket.

Men jag har fått höra det! Av folk som antagligen undrar hur i allsin dar jag vågade, och som undrar hur stenrik jag är (tips för nyfikna: kolla taxeringskalendern, så vet du att det inte handlar om pengar)

Politikerna som vill ha lika antal föräldradagar för både mor och far, som vill att alla ska ha ”rätt” att ha sina barn på förskolan, har snarare gjort detta till en skyldighet! Men hur det än är, oavsett hur professionella pedagoger det finns i förskola och skola, så har de inte den tiden att lägga på våra barn, för de har så många fler, än just våra barn.

Samma föräldrar som ondgör sig över mitt val att ha fem barn, (hur hinner jag med dem?) och varför jag vill vara hemma med barnen, lämnar sina barn på förskola/skola/fritids större del av dagen, och då undrar jag…även om de nu bara har två barn, får de till närmelsevis så mycket tid av sina föräldrar, som mina får? Jag tror inte det. Men det är deras val, som kanske fungerar för dem. Jag hoppas bara att det är därför de väljer att göra så, och inte för att de tror att de förväntas göra så

Här kommer en parantes, för er som undrar:

(Så nu kanske frågan uppstår hos er som inte vet. Vad är detta för människa? Bondfia. Lyxhustru som bakar kakor, äter praliner, vägrar att gå långa stärkande promenader, ratar gymmet och hellre kollar navelludd?

Nja. Vi har ju gård, så man kan välja på att arbeta sig slut i skogen eller hemma. Så ska det därtill finnas mat och kläder till en familj på 7-9 personer. Så har vi självhushållning på sommargrönsaker, potatis ägg och kött.

Fritidsproblem har jag ont om.

Så rent krasst, har jag två arbetspass per dag, som inte går att flytta på, ca 7-10 +/- ett par timmar, samt 16-20 +/- ett par timmar. ALLA DAGAR ÅRET OM!!!

Så var snäll och förstå, om jag har svårt att delta i morgon- och kvällsaktiviteter. Igår, hade till exempel föräldraföreningen aktivitetsdag för skolbarnen i idrottshallen.  Då fick man gå upp och göra morgonpasset tidigt, för att hinna till skolan vid tiotiden. Bra att Anneli hann dit i förväg. Husse fick ändå ta in en F-skattare för att göra den resterande delen av mitt jobb. )

Alltså, dåligt samvete som jag tidigare skrev om…det är faktiskt bara jag själv som kan ge mig dåligt samvete!

Och varför i herrans namn ge sig själv något man inte vill ha?

Som om jag på 90-talet skulle gå in i mataffär och köpa mig en stor bit selleri, och stoppa i truten! Vidrigt, men jag gnager på i alla fall, det är ju så populärt, att det måste man bara ha!

Vad vill du göra egentligen? Ta reda på det, och sedan GÖR du det!

För det är ditt liv och dina val, och således ditt ansvar att göra dig själv nöjd, och att göra ditt liv så kul som möjligt!

Annars blir det så här:

 

Här kan du läsa mer och följa Marias härliga blogg. http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2015/02/11/gor-vad-du-vill/

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail