I helgen som gick satt jag på Hotel Ystad Saltsjöbad. Utsikten över Östersjön var densamma som alltid, men ändå annorlunda. Havet låg där, oändligt, och medan vågorna rullade in mot stranden kom minnena till mig, ett efter ett, som drivved som spolas upp på land.
Jag såg mig själv som liten pojke på 60-talet. Solen stod högt, och jag hade ännu inte lärt mig solens kraft. Ryggen brände röd efter timmar av lek i sanden och vattenbrynet. Mor försökte smörja in mig, men jag ville bara springa tillbaka till vågorna, till skratten med min bror. Doften av sololja blandade sig med saltet från havet, och sanden klibbade mot huden. Det var första gången jag brände mig och ändå kändes det som att smärtan var en del av äventyret.
I början av 70-talet rodde far ut med mig och min bror. Jag minns ljudet av träårorna som slog mot relingen, vattendroppar som glittrade i solen när de lyftes ur havet. Det doftade av tjära, tång och hav. Jag satt i fören och höll spöt med båda händerna när det plötsligt tog stopp. Jag var säker på att jag fått bottennapp men så började det röra sig. Hjärtat slog hårt. När torsken kom upp över ytan kände jag en stolthet jag aldrig tidigare upplevt. Min första fisk. Ett ögonblick som gjorde mig till fiskare för livet.
På 80-talet låg jag på samma strand, men nu som tonåring. Vi ungdomar pressade oss i solen, övertygade om att brännan skulle göra oss både vackrare och lite mer vuxna. Vi delade hemligheter, drömmar och skratt medan kassettbandspelaren spottade ur sig sommarens hits. Doften av Fritidsbarens wienerbröd blandade sig med solkräm och varm sand. Vi var odödliga då, i alla fall kändes det så.
När 90-talet kom bytte jag roll. Nu gick jag längs stranden med en väska fylld av läsk och glass. Jag var strandens egen försäljare, nästan som de man möter längs Medelhavets stränder. Men här var det Ystad, min strand, och jag sålde Coca-Cola och glasstrutar. Jag gick mellan handdukarna, hörde mynten klirra i fickan och kände solen hetta mot huden. Turisterna låg där och solade sina kroppar, och när jag räckte över en kall läsk såg jag samma tacksamhet i deras blickar som jag själv känt när någon bjudit på svalka i hettan. Det var både ett jobb och en del av min ungdoms somrar, ett sätt att vara mitt i strandlivet.
Sedan ser jag mig själv igen, vuxen nu, stående med spöt i handen längs kusten. Havsöringen är målet, men egentligen är det gemenskapen som är den verkliga fångsten. Vi står där, jag och mina vänner, sida vid sida i vinden. Kast efter kast. Våra samtal blandas med vågornas rytm, och ibland får någon napp. Oftast inte. Men havet ger oss alltid något tillbaka nämligen ro, vänskap, mening.
Och så minns jag den dag som för alltid kommer vara förknippad med sorg. Det var här, vid denna kust, jag fick beskedet att far gått bort. Han lämnade livet där han levt det som mest, ute på havet med båten under sig och horisonten framför sig. Smärtan var outhärdlig, men någonstans kändes det rättvist också, att han fick gå bort där han älskade att vara. Än idag, när jag ser ut över vågorna, känns det som att han är kvar där ute. I vinden. I vattnet. I evigheten.
När jag reste mig från stolen på Saltsjöbad i helgen, gjorde jag det med en känsla av djup tacksamhet. Havet har följt mig hela livet , som lekplats, som lärare, som arbetsplats och som tröst. Det har gett mig solbrända ryggar, mina första fångster, ungdomens skratt, turistens mynt, fiskarvänner och livets största sorg.
Och kanske är det just så livet är. Ett hav av minnen som ibland ligger spegelblankt, ibland stormar, men alltid bär oss framåt.
Torkild
