När jag var liten var jag mycket ute i Sandskogen i Ystad om somrarna för min far hade en kiosk och minigolfbana där. Skogen och havet var mina lekplatser i många år som barn och det var fantastiska dagar att få tillbringa där ute. Jag minns fortfarande en dag när jag sprang runt i skogen och lekte som jag gjorde alla andra dagar, när jag inte badade, så hittade jag några smultron som växte vilt i kanten vid en skogsväg. Året var 1968 och jag hade ännu inte fyllt 7 år och några veckor senare skulle jag börja första klass.
Jag tänkte först mumsa i mig smultronen direkt på plats för det var inte så många men sen mindes jag ett barnprogram där jag sett några barn som trädde smultron på ett grässtrå, vilket jag tyckte såg härligt somrigt ut. Jag tänkte att jag gör det istället och så ger jag dem till min far Stig som present så att han får njuta av dem istället. Han blev jätteglad när jag kom springandes med smultronen på ett grässtrå till honom. Jag sprang vidare med förhoppning om att han tyckte de var goda och sen tänkte jag inte mer på dem igen.
Det var först många år senare i samband med hans bortgång när vi tömde hans lägenhet som jag hittade detta lilla provrör liggandes i en liten låda där han hade valt att stoppa ner smultronen för att spara dem som ett minne. Idag när jag städade här hemma i några lådor så hittade jag provröret igen och det var ett kärt återseende för det är några år sedan jag såg det senast.
Han insåg den dagen sommaren 1968 värdet av att spara dem tills jag blir vuxen istället för att äta upp dem direkt och gissa om han värderade rätt. Det är inte bara ett fint minne att titta och tänka på, det är även ett rör med snart 50 år gamla smultron i som jag plockade för hand med mina små smutsiga fingrar när jag var 6 år och det sitter dessutom lappar på röret med min fars handstil. Hans säregna handstil som jag minns så väl efter alla dessa år och nu när jag tittar på handstilen igen så känns han, min far Stig, nästan lite närvarande. Det känns riktigt bra.
Torkild
