I veckan hade jag förmånen av att ha Anders Andersson en gammal vän och klasskamrat från grundskolan på min föreläsning i Lund. När jag läser vad han skriver, för jag vet att han har haft en tuff resa i livet, så blir jag otroligt stolt och tacksam för att jag har förmånen att få jobba med det jag gör.
Haft 48 härligt omtumlade timmar som började med Torkilds föreläsning i torsdags, ett AA möte på lunchen igår som handlade om kärleken till programmet och gemenskaperna och igår kväll ett sent NA möte där sjukdomen visade sitt fula tryne dels genom en som delade runt sitt förhållande och sexmisbruk och däri en konstig självbild och kvinnosyn samt en kille som var mitt uppe i ett aktivt återfall och kämpade för att överleva helgen. Torkild delade på ärligt vis med sig av sitt liv och det var intressant att se hur dom ” vanliga” människorna i publiken reagerade för det han råkat ut för, dom ryggade tillbaks både bildligt och bokstavligt, började mumla förvånat över det han sa, ”har han varit med om det, han som som verkar må så bra och har lyckats så bra”. Igår kväll mötes dom på mötet av stor, tuff kärlek,ingen förvåning, både handfast och i tanke och jag fick se både hur programmet och som finns i det kan hjälpa till.
Jag hade aldrig överlevt utan mina gemenskaper, jag hade aldrig kunnat läsa mig till eller lyssnat mig till mitt tillfrisknande utan jag behöver se vad andra gör för att själv lyckas. Torkild pratade mycket om att vi var unika som personer vilket stämmer och som jag gömt mig bakom i många år, jag behöver inte göra som alla andra för jag är unik har varit mitt motto men det var först när jag förstod att jag är precis som alla andra människor (nästan) som jag kunde se att jag var unik som person och även i min beroende person är jag som alla andra beroende och den dan jag slutar se på likheterna och ser mig själv som unik å är det kört för mig!! Vet ni vilket härligt liv jag lever? Vet ni hur intressanta personer Gud låter mig träffa? Bara jag är här och nu, inte fast i det förgågna eller oroar mig för framtiden, och inte bär på två stolar som du sa Torkild, då har jag helt plötsligt så mycket möjligheter i mitt liv!! I tre år jag bokstavstrogen tolvstegare, som en 12 stegs islamist eller 12 stegs självmordsbombare, allt kunde lösas genom 12 stegs programmen och helst om man lyssnade när jag tolkade programmet.
Idag vet jag att ju mindre folk lyssnar på mig ju bättre blir det för dom (allt jag säger är inte skit och visst är där ett och annat guldkorn) och lyssnar mer på människor som Torkild så blir saker och ting mycket, mycket bättre.
Idag ska det luas, från Skåre till Smyge, har hänt lite här på Hesekillan så det är med viss oro, nä stor oro vi förbereder oss inför loppet. Nä Mia är inte gravida, såvida inte det är något natta gammalt men vi återkommer i eftermiddag om vad som hänt. Och som dom alltid sa i inslaget Rattmuffen i Nöjesmasakern, krama varandra i trafiken.
