10 år och bortvald, det är ingen lek.

10 år och bortvald, det är ingen lek.

När jag var i 10 års åldern så bodde jag hos min mamma i Lund tillsammans med min bror. Jag kan lova er att jag inte var guds bästa barn. Mina dagar gick ut på att efter skolan och lite fotbollsspelande, att begå en massa hyss och smygrökande. Jag kom i kontakt med alkohol redan när jag var 10 år men som tur var så inträffade det bara vid några enstaka tillfällen. Min mamma kämpade med att få livet att gå runt ekonomiskt sätt och både jag och min bror var hårt hållna på både gott och ont.

Jag fick redan som mycket liten väldigt mycket stryk av mina föräldrar och det kan jag lova er att det är inget bra sätt att uppfostra barn på att tycka om sig själv. Det händer ibland att någon säger till mig att ingen har dött av lite smisk och då brukar jag kontra med att svara: Nej kanske inte på utsidan. Dessutom blev jag mobbad i skolan, vilket inte gjorde livet angenämare. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla konstigheter som jag har varit med om i min barndom.

Man rejected

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag skall dock inte uppehålla mig mer vid det idag utan jag vill berätta om en händelse som har satt djupa spår i mig. Det var när jag bodde i Lund i mitten på 70-talet. Vi var ett gäng som var ute och drev omkring utan att vara mer störande än att vi skrek glåpord åt andra. Jag kommer inte ihåg vad det var som hände exakt, men helt plötsligt hade jag blivit hackkyckling och alla de andra var irriterade på mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu skall jag springa hem till familjens skydd och samtidigt som jag springer hem så skriker jag en massa okvädningsord åt de andra. De springer efter mig och när jag kommer hem så sliter jag upp dörren. Min mamma står då precis innanför dörren och frågar vad som står på. Det som hände då var något av det värsta jag har varit med om men samtidigt något av det mest lärorika jag varit med om. Bara nu när jag sitter och skriver detta så känner jag hur berörd jag blir inombords. När jag hade berättat för min mamma vad som hade hänt så mer eller mindre tryckte hon mig ut från hemmet och säger att nu får du klara dig själv.

Jag minns att hela min trygga värld rasade samman. Allt det som jag trodde var trygghet och säkerhet för mig var plötsligt borta. Nu fick jag själv stå till svars inför de som var ute efter att ge mig en rejäl omgång stryk. Som tur var så hade stämningen lugnat sig så det blev inget stryk. Men det var inte det som upprörde mig utan det var den känslan som uppkom när min mamma tryckte bort mig, jag kände mig helt enkelt bortvald och jag var ett barn på 10 år. Det var höst, det var mörkt och jag kände mig alldeles kall inombords. Den känslan har aldrig riktigt gått över när jag tänker på det, men istället har jag valt att göra den till en styrka istället.

Det var den gången jag insåg att den enda personen som jag har och har kontroll över är mig själv. Det var då jag insåg att oavsett vem jag umgås med i världen så måste jag kunna umgås och vara stark i mig själv. Den dagen bestämde jag att jag aldrig kommer låta någon trampa på mig igen och det löftet har jag hållit. Den händelsen som hände när jag var 10 år har fått mig till att idag vara en stark och trygg person, men det har kostat mig otroligt mycket längs vägen. Jag är övertygad om att hade det hänt någon annan hade det kanske inte fått samma resultat, men en sak vet jag och det är att jag aldrig kommer göra så mot mina egna barn för det lovade jag mig själv den gången när jag 10 år gammal blev bortvald. Det löftet kommer jag hålla för alltid. Jag har även på riktigt sedan många år förlåtit min mamman för det som hände. Hade hon vetat att konsekvenserna skulle bli som de blev så vet jag att hon aldrig hade gjort som hon gjorde.

Detta är absolut inte menat att vara en snyft historia utan det jag vill påvisa är att det går att vända dåliga händelser i livet till något man kan ha nytta av i livet. Jag är övertygad om att det går, även om det inte är lätt alla gånger. Men först och främst måste man vilja och tro på att det går. Lycka till och kom ihåg att ge aldrig aldrig aldrig upp.

Torkild Sköld

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail