I hela livet gick Torsten och önskade sig en bänk att kunna sitta ner och vila lite i då och då. Han tyckte att tiden gick så fort, livet sprang ifrån honom och när han som mest behövde en bänk så fanns det aldrig någon tillhands. Besviken över att inte få tid och ro i livet gjorde att han stånkade på i vanlig takt. Torsten gnällde över att det alltid var så mycket jobb men ack så lite bänktid. Han kände sig orättvist behandlad, alla andra hade så mycket mer tid och han kände livsgnistan falna.
Han funderade på att ishockeyspelare har det bra för de blir utvisade lite då och då där de får sitta på bänken ett tag tills de lugnat ner sig för att sen få tillträde till matchen igen. Varför kunde det inte komma någon och visa ut honom när han hade varit ute för länge på planen, tänkte Torsten.
Han kämpade på som den sanna medmänniska han hade fått lära sig av sina föräldrar att det är viktigt att vara. ”Sköt ditt jobb och tro inte att du är något” var ord han hade fått med sig från mor och far den dagen han gav sig ut i arbetslivet. ”En bra Karl reder sig själv” sa alltid hans far.
Fast Torsten insåg aldrig riktigt att han gick bara omkring och presterade för att alla andra skulle tycka att han skötte sitt jobb. Det var mer viktigt vad andra tyckte om honom för det han gör istället för att acceptera sig själv för den han var. Att berätta att han behövde hjälp med att hitta en bänk i tillvaron skulle han aldrig få för sig. Vuxen karl klarar sig själv, tänkte Torsten.
Desto tuffare det blev i vardagen desto mer tid och kraft lade han ner på att upprätthålla den fasaden som han fått för sig att alla hade om honom och det var viktigt för Torsten att bibehålla sitt anseende, mycket viktigare att leta efter en bänk att sitta ner på i vardagen eller att be någon att sitta ner med honom för att lyssna på hur han mådde. Nej sådant pratar inte en vuxen karl om imed andra och att gå till en psykolog det är bara till för de som är sjuka på riktigt.
Det Torsten inte visste var att den bänken han letade efter fanns inte. De bänkarna Torsten hittade var alltid fulla när han såg dem. Inte fulla med folk utan fulla med ont om tid att sitta ner en stund för att vila och andas. Bänken fanns där överallt men det var inte det som var problemet. Torsten insåg inte att han måste ge sig själv utvisning ibland så att han får bänktid. De gångerna han valde att sätta sig på en bänk var han snabbt uppe igen på väg mot nya prestationer i livet. Det dåliga samvetet gjorde sig åter påmint.
En morgon kände han att idag var det extra segt och stelt med att stiga upp ur sin säng och nu när han stod framför spegeln och rakade sig insåg han att gröten kokade över, det var mindre än 2 minuter tills han skulle gå hemifrån, vilket han alltid gjorde exakt samma tidpunkt. Han kände en olustkänsla i kroppen när det med hög och isande ton ringde på dörren för det hade han absolut inte tid med nu. Utanför stod livets Ishockey domare klädd i svart med det röda kortet som visar på matchstraff. Torstens tid var ute. Torsten fanns inte mer. Han har gått vidare från livets resa till den slutgiltiga destinationen.
Domaren gav honom en lapp att ta med sig och på lappen stod det: Du är bänkad från och med nu. Som en symbol för detta kommer bänken du letade efter pryda din gravplats så att andra kan ta lärdom av att livet är inte bara en resa, det är också en massa bänkar längs vägen till för att stanna upp och njuta av resan. Den bänken vi alla behöver står inte ute längs vår väg, den bär vi med oss i vårt inre och den skall vi ta ansvar för och använda på det sätt som behövs för att inte ishockeydomaren står i vår dörr med rött kort långt i förväg på vår resa, än vad det var tänkt.
Berättelsen om Torsten är min berättelse om en person jag kände en gång. Bänken på bilden står på en gammal gravplats på kyrkogården i Malmö vid Gustav Adolfs Torg, men det är inte Torstens grav. Den platsen håller jag för mig själv.
Ge dig tid och bänka dig lite extra idag på resan.
Torkild Sköld
https://www.facebook.com/groups/Torkild/
