Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen. Tack Thobbe för att du delar med dig.
Dålig självkänsla är något jag alltid dragits med. Låt mig ge exempel på sånt som bidragit till denna dåliga sida hos mig. Det var 11 feb 1966 som flyttlasset gick från en liten by i Norge som heter Meråker, till Frösön i Sverige.
Jag skulle fylla 13 det året och jag fick veta att det skulle ske cirka 3 veckor innan. Min 3 år äldre bror visste förstås, men jag skulle undanhållas sånt som var jobbigt eller svårt tills det var absolut nödvändigt. Det var ju så synd om lilla Thobbe, som var sjuklig redan som nyfödd. Idag kan jag förstå varför, man ville skydda mig av kärlek. Tyvärr fattade ju inte ett barn detta, jag kände mig som om jag inte var värt något, eftersom alla pratade över huvudet på mig.
Nåväl det blev bestämt att jag skulle slippa skolan första veckan, så jag kunde acklimatisera mig till den nya miljön. Veckan efter var det dags. Pappa följde mig till skolan, men det fanns inte en själ på skolgården. Alla dörrar var låsta och vi fattade ingenting. Till slut kom vaktmästaren och berättade att det var lov denna vecka. Jublande glad fick jag återvända hem.
Veckan gick fort och samma procedur upprepades. Nu fanns det massor av folk på skolgården, de stirrade på mig och jag kände mig som en apa i bur. Det skulle visa sig att de flesta visste att det skulle komma en norrbagge till skolan, underförstått en alien.
Det var många intryck som jag skulle ta in den dagen och det blev fullt i huvet. Under sista timmen för dagen började huvudvärken komma, men jag vågade inte säga något till magistern. Ville ju inte hamna i fokus.
På vägen hem, gjorde jag sällskap med 5-6 klasskompisar som ställde en massa frågor om hur det var att gå i skola i Norge. Men det var inte det värsta.
– Äter ni med bestick?
– Äter ni på porslin?
– Har ni vanliga möbler?
Dessa frågor har etsat sig fast hos mig, även om det var massor i samma riktning. Där skulle jag som blyg, tillbakadragen blivande tonåring, stå till svars för hur man levde i Norge jämfört med Sverige. En omöjlig uppgift, givetvis.
Jag kom helskinnat hem i alla fall. Väl innanför dörren kunde jag andas ut. Släppte min skolväska på golvet i hallen och rusade in i badrummet. Där kräktes jag som en galning säkert en kvart och det första migränanfallet var ett faktum. Det skulle komma fler under åren, både framkallade av omgivningen/omständigheter men även framkallade av mig själv för att få uppmärksamhet.
Mobbning blev vardagsmat, inte så mycket fysiskt, även om det förekom, men desto mer psykiskt. Det var betydligt värre än att få ett slag i magen, det läkte med tiden. De psykiska såren låg och varade liksom ett inflammerat sår. Bidrog ju själv till att hålla de öppna, då det var ett sätt att slippa ta ansvar för mig själv.
Mobbning fortsatte även när jag slutat skolan och börjat jobba. Fick veta att jag som norrman var så underlägsen storebror svensk. Jag skämdes för mitt ursprung och gjorde allt för att dölja det. Självkänslan och självförtroendet var obefintlig. Några korta ögonblick kunde jag förnimma att jag hade kvaliteter som var positiva, men lilla Jante på vänster axel övertygade mig om att det var dumt att ens försöka tro på dessa sidor hos mig. Jag skulle bara misslyckas.
För cirka 10 år sedan började på allvar fundera på mitt liv skulle fortsätta på detta sätt, att jag skulle känna mig värdelös. Var det verkligen sant att jag var det? Var det vad jag kände eller var det bara sånt som andra sagt till mig? Kunde jag göra något åt det?
Det har varit en skitjobbig resa och jag har velat strunta i allt och gå tillbaka, för det har gjort så jädrans ont. Men tack vare människor i min omgivning, såna som kommit in en period och sen försvunnit, samt de som stannat längre, har jag jobbat på. Har lärt mig att kunna ta emot villkorslös kärlek, konstruktiv kritik samt att jag kan känna vad som är sant och inte.
Är oerhörd tacksam för det stöd jag har i mina fina vänner, ni som inte ger upp och försvinner utan ni vill mitt bästa hela tiden. Det stödet kan jag bara återgälda genom att visa er min vilja till att förända mig och bli en hel man. En man som älskar sig själv och som kan se att utveckling är möjlig, även för mig.
Kontentan av dessa rader blir att jag vill förmedla att hur mörkt det än ser ut, kan man vända energin till något som bra för en. Det är inte ett lätt jobb, MEN väldigt lärorikt och utvecklande. Det du förändrar i ditt eget beteende kommer att liksom ringarna på vattnet sprida sig till din omgivning. För du vet ju att du bara kan ansvara för att förändra dig själv, alla andra får ta sitt ansvar. Det är din resa du ansvarar för.
Thobbe Rexréuz
FACETTEN – för din utveckling www.facetten.co