Idag har jag förmånen att få ha Peter Ekvall som gästbloggare hos mig och han ger oss sin syn och erfarenhet av Svartsjuka.
Jag ska försöka ge mig på ett ämne som är lite tabu och som jag tror fler än jag upplever kan bli besvärligt ibland. Antingen för att man själv är den som blir svartsjuk, eller är någon närstående till den som blir det och som kanske blir drabbad av effekterna. Jag skriver ur mitt eget perspektiv, så är det fritt för alla sedan att ta vad man vill och tycker passar för att göra till sitt eget ur sitt eget perspektiv sen.
Mitt hopp och min önskan är att det jag beskriver här ska kunna hjälpa någon. Antingen att förstå och kunna hantera sin egen svartsjuka, men även att kanske bättre kunna förstå och kanske hjälpa och stötta den man märker är svartsjuk, samt bättre förstå vad som kanske kan ge upphov till svartsjuka hos någon. Jag vet att det inte är lätt alla gånger, och kanske omöjligt i andra, men det här är ett försök att bidra till något bättre. Det tog tid och många genomläsningar och funderingar innan jag vågade skicka texten till Torkild för att göra mina upplevelser av en av mina skamligaste och svagaste sidor till mer allmängods. Men kan det hjälpa någon så tycker jag det är värt det. Det var till slut det som fick avgöra.
Svartsjukan är en känsla jag trodde jag lyckats göra mig av med för drygt 20 år sedan, men som tydligen fortfarande finns kvar och kan dyka upp och påverka mig ibland när jag minst önskar det. Jag antar att jag måste lära mig leva med den, försöka acceptera den och bli vän med den, och lära mig mer om hur jag hanterar den genom att våga se den och lära känna den. Jag trodde jag gjort det och var färdig då för drygt 20 år sedan, men det tycks finnas mer att utforska och lära.
Det var lite svårt att inse och erkänna det, eftersom man helst skyr att tänka på svartsjuka alls, eftersom man – eller iallafall jag – känner sig skamsen, skyldig och får dåligt samvete för att den känslan ens existerar i en därför att den får en att känna sig så liten, svag och maktlös. Själv-Jante slår till stort. Min slutsats blev iallafall att jag är tämligen harmlös, iallafall gentemot andra, i min svartsjuka när jag väl drabbas av den. Men jag känner mig ändå lika skyldig och skamsen när den dyker upp, som om jag vore en utåtagerande våldsverkare. Det är så hårt jag dömer mig själv när den dyker upp. För svartsjuka som grundkänsla är för mig personligen lika ful och skamfylld vare sig man slår eller inte. Samtidigt som nog de allra flesta av oss har åtminstone ett vilande korn av den någonstans inom oss. Men det är en klen tröst.
När jag blir svartsjuk och märker/tror/inbillar mig att mitt hjärtas käraste är intresserad av någon annan så drar jag nästan genast slutsatsen att jag förlorat, men konstaterar samtidigt inför mig själv att hon ju har sitt liv med sin egen fria vilja och frihet som hon har full rätt till, och som jag faktiskt inte har någon rätt att besluta över. Jag konstaterar det jag redan vet – att man aldrig kan äga någon annan – och kör sedan stenhårt på det. Så jag kryper ihop inombords, tar förlusten, drar mig oftast ur och försvinner tyst som en mus ur hennes liv, utan väsen. För att släppa taget och låta henne gå sin egen väg, om hon nu vill det. Det är min plikt som människa och vän. För det är ju någon jag ändå tycker och bryr mig väldigt mycket om, som jag aldrig skulle kunna äga eller försöka hålla kvar mot sin vilja därför att det skulle vara emot hela det som är jag, och det skulle jag aldrig klara att leva med. Hellre gör jag mig själv illa. Så jag lyfter helt enkelt ut mig själv ur bilden. Tar på mig jobbet med sorgen det innebär att förlora någon kär, komma över förlusten och gå vidare. Bevarar de fina minnena och gläds åt den tid jag ändå fick ha henne i mitt liv. Fast det är långtifrån alltid så enkelt och galant som det låter.
Jag kan uppleva svartsjukan väldigt påtagligt och intensivt, och kan känna mig helt uppjagad och ’galen’ med ett väldigt kaotiskt inre när den kommer, även om jag aldrig hyser våldsamma tankar eller gör mycket väsen alls av den utåt, om ens något. Inombords är det dock långt ifrån tyst och händelselöst. Här upplevs på en och samma gång den intensivaste övergivenhet, sorg, ledsnad, besvikelse, ängslan, upprördhet, uppgivenhet och otillräcklighet, samt känslan av att inte duga, och rädslan att förlora den man älskar högst av allt, blandat med lite andra rädslor, frustration och lite ilska, som ger en kompakt känsla av ett sugande svart hål och en fullständig maktlöshet inombords. Värst för mig är den där rädslan för risken av förlust av det käraste man har i kombination med känslan av och rädslan för att inte duga. En upplevelse i rädsla skam och maktlöshet man i förstone tror man inte kan påverka eller göra något åt. Ett förtvivlans mörker, rätt och slätt.
Men man kan påverka och göra något åt det. Jag kom iallafall på, för nu drygt 20 år sedan, att man faktiskt kan det. Man måste bara se till att nå, eller skapa en punkt mentalt, där man slår näven i bordet och bestämmer sig för att man ska och måste frigöra sig, spränga sina bojor, och ta sig ur den där maktlösheten med alla medel. Tvinga sig att se bortom och framåt. För det krävs en medvetenhet och insikt att det är du och ingen annan som styr ditt liv och dina attityder, att du är den ende som är chef och verkställande direktör i ditt eget liv, och faktiskt kan styra det. Du måste försöka ta kontroll. Styr du inte ditt liv själv så beror det på att du låter andra styra, dvs överlämnar ansvaret och ger andra makten att styra över dig. Ur de insikterna skall sedan frambringas beslut, mod och en orubblig vilja av järn att bryta sig ut ur bubblan man för tillfället befinner sig i. Rent jävlaranamma. Ur den orubbliga målmedvetenheten kommer sedan såväl den handlingskraft och det mod som krävs för att lyckas ta sig ut, lämna det som varit misslyckat bakom sig, och gå vidare framåt mot nya och bättre mål. Och vill man så kan man!
Var dock förberedd på att kampen att frigöra sig för att gå vidare inte kommer att gå helt spårlöst förbi. Den kan vara påtagligt ansträngande såväl fysiskt som mentalt, men när du lyckas hålla fast vid den beslutsamhet och disciplin som krävs, kommer du uppleva hur du själv lyckas uppamma den styrfart som krävs för att ta sig igenom svårigheter, och du kommer ganska snart bli medveten om att du kommer kommer ut på andra sidan som en bättre och starkare människa inför vad som väntar dig i framtiden. Du har blivit din egen problemlösare med förmåga att bättre hantera dig själv och dina känslor, inte bara vad gäller t ex svartsjuka utan även inom andra områden. Du börjar våga se dina svagheter i vitögat, ta reda på deras ursprung och finna ut hur du ska kunna hantera dem, och eventuellt till och med kunna vända dem till fördelar. Du har blivit en starkare och klokare person och människa med hjälp av insikten om dina svagheter. Du har lyckats göra svaghet till styrka. Det är personligt ledarskap. Att föra befälet över sig själv.
Hur det gick för mig den här gången? Jag hanterade svartsjukan som jag beskrivit ovan, men jag ’flydde’ inte den här gången. Bröt mig ut ur tunnelseendet och lät flera alternativ vara öppna. Jag vet att jag klarar mig själv på mina egna ben om jag behöver, men det kan vara lätt att glömma, lätt att uppleva att man inte klarar sig utan någon annan. Svartsjukan har försvunnit in i dimmorna igen, tack vare de verktyg jag fått med mig och lärt mig använda under min resa med att försöka lära mig och träna mig i personligt ledarskap. Det är inget mystiskt eller hemligt med det. Inget hokuspokus. Bara förståelse, insikter, lyhördhet och en massa träning som leder till att man tycker det är roligt att utforska sig själv och växa, finna sin egen trygghet i sig själv, ibland med hjälp av andra. Personligt ledarskap och dess verktyg är något man borde fått med sig genom en bra uppfostran och trygg uppväxt, men som jag fått ta tag i på andra sätt nu när jag sent omsider inser att jag behöver det. Jag vet att jag kommer försöka överföra det till mina barn, om jag får några. Och jag och hon jag gillar (som är fantastiskt klok) står varandra närmare än någonsin, och jag har vuxit och känner mig tryggare och starkare än jag någonsin gjort. Det känns som jag lever i nuet och framtiden samtidigt med snudd på obegränsat med möjligheter. Fast hon vet inte att jag varit svartsjuk. Den matchen tog jag själv. Men en dag vill jag berätta, och hur jag valde att hantera det, så hon kan lära känna mig ännu bättre och så jag kan få höra hennes tankar. Och nu hoppas jag svartsjukan håller sig undan minst drygt 20 år till, även om jag vet hur jag ska hantera den.
/Peter Ekvall”
