När vår självkänsla är svag blir konsekvensen att vi styrs av en massa självcentrerade rädslor. Vi blir rädda för att misslyckas, rädda för att verka korkade, rädda för att få kritik, rädda för att vara fel eller rädda för att bli utanför. Listan kan göras väldigt lång. När vi styrs av en massa rädslor behöver vi träna på motsatsen för att bli av med dem, och motsatsen till rädsla är tro och tillit.
Ibland kallas det att man är självcentrerad när man tror att alla tittar på en och bryr sig om vad man gör. Ordet självcentrerad har fått en negativ klang och används också på ett negativt sätt. Att tro att alla bryr sig om och dömer allt man gör är ett symtom på låg självkänsla, och själv är jag inte helt säker på att de personerna behöver bli dömda som något negativt och spä på den låga självkänslan ytterligare. Jag skulle inte ens vilja kalla en person med den typen av tankar för självcentrerad, utan möjligtvis självsplittrad i så fall. Är man verkligt självcentrerad bryr man sig endast om sina egna åsikter, och då spelar ju andras åsikter ingen roll. Personer med låg självkänsla fokuserar däremot mer på vad andra tycker.
Abraham-Hicks säger ständigt att vi ska strunta i vad andra tycker för att istället bry oss om vad vi själva tycker. Vi lever ju våra egna liv, inte andras. Självisk och självcentrerad har fått en negativ innebörd, och av rädsla för att anklagas för att vara själviska (här bryr vi oss om vad andra tycker igen!) låter vi bli att framhäva oss själva eller ta för oss. Vi talar helst inte om vad vi vill eller tycker och får därmed inte det vi vill ha, vilket skapar bitterhet. Vi väntar på att andra ska ge oss det vi önskar, och när de inte gör det skyller vi på andra. Vi känner oss begränsade när vi av naturen är och i grunden vet att vi är fria, vilket skapar frustration. Men framför allt blir människor som bara fokuserar på vad andra vill och tycker rädda och otrygga. Det kan antingen leda till utbrändhet eller också till att man blir odräglig. De som känner sig underlägsna gör allt för att känna att det duger, om det så innebär att det måste trycka ner, kritisera och snacka skit om andra. De orkar till slut inte tänka på andra, och samtidigt bryr de sig så mycket om vad andra ska tycka. Sådana personer anklagas sen för att var själviska, när vad andra tycker betyder allt för dem.
En äkta självisk person är trevligare än en osjälvisk. Jämför då med en person som är verkligt självisk och självcentrerad. En person som struntar i vad andra tycker och bryr sig om vad hon eller han själv vill, tycker och känner mår bra, och behöver därmed inte trycka ner andra. En person med hög självkänsla tar makten över sitt liv istället för att skylla på andra och blir en bitter och otrevlig person. En person som inte bryr sig om vad andra tycker blir vänlig även om de som är ovänliga, eftersom han eller hon inte tar det personligt, och har också mer att ge andra. En person som struntar i vad andra tycker vet om sin frihet och känner sig inte begränsad. Ingen kan stoppa dig mer än du själv, och en person som inte längre begränsas av vad andra tycker har inga begränsningar.
En äkta, självisk person är betydligt trevligare att umgås med, och blir paradoxalt nog så gott som aldrig anklagad för att vara självisk. Personer som bryr sig om vad andra tycker och känner att de måste leva upp till det jämt blir olyckliga, medan personer som struntar i vad andra tycker och känner att de duger som de är blir lyckligare.
Delar av materialet kommer från https://healthywealthywellness.wordpress.com/
