Om påskris och ensamhet

Om påskris och ensamhet

Idag gästbloggar Angelica Håkansson hos mig igen och det är jag glad för.

För snart två veckor sedan var påsken på besök hos oss; En härlig spark i baken som fick människor att spendera lite kvalitetstid med sina nära och kära, eller en svidande käftsmäll för alla de som inte har några så nära eller kära.
 
Den här krönikan vill jag tillägna den sistnämnda kategorin och lyfta ett ämne som jag tror skrämmer oss alla: Ensamhet.

 

 För en tid sedan talades det om just ensamhet i Malou efter tio, och det konstaterades att ofrivillig ensamhet faktiskt är farligare än både alkoholism, rökning och fetma. Jag blev så rädd att jag nästan satte kaffet i halsen!
 
Ibland tänker jag att alla fläckar i människans historia – alla fruktansvärda dåd människan utfört – i grunden beror på just rädsla för ensamhet. Att det är den där rädslan som gör oss så påverkbara av saker som normer, grupptryck och konformitet. Att det är den som kan få oss att rättfärdiga vissa handlingar (handlingar som vi annars skulle förkasta) bara för att en majoritet av människorna runt oss utför dem. Att det är den där rädslan som får oss att glömma av att ifrågasätta de upptrampade spår vi går i.

Jag läste någonstans att det finns forskare som tror att anledningen till vår undermedvetna benägenhet att foga oss efter gruppen i grunden beror på att vi förr i tiden inte klarade oss på egen hand. I den tidens farliga tillvaro var det fullständigt livsfarligt att bli utesluten från gruppen. Det kan på så vis vara en gammal överlevnadsinstinkt som ligger till grund för vår tendens till att påverkas av människorna runt oss.

Jag har dessutom hört talas om experiment som sägs visa att vi kan bli sjuka om vi inte får mänsklig kontakt med någon att vår hälsa är beroende av en varm hand på axeln då och då. Jag tycker att det hela är ganska vackert – att vi till och med på en ren kroppslig nivå är skapta för att leva tillsammans – men det är samtidigt fruktansvärt obehagligt! Om ensamhet kan göra en sjuk är det ju inte konstigt att vi är så rädda för att gå våra egna vägar; Om omgivningen inte godkänner oss är vi ju ute på riktigt hal is. Det är ju liksom inte konstigt att sjuka fenomen som normer och grupptryck kan få frodas som magsjukebakterier på ett dagis, i ett samhälle där alla går runt och är livrädda för att bli ensamma.
 
Det hela känns lite som en ond cirkel; Vi är beroende av varandra för att må bra, samtidigt som vår rädsla för att bli ensamma verkar vara en av de faktorer som får oss att skapa sjuka beteenden, som i sista ändan kan skada oss och andra. Det verkar dessutom få oss att fastna i gamla spår, vilket kan vara farligt i ett samhälle som på många plan måste förändras. Vi måste liksom våga vara våghalsiga, självgående nytänkare ibland oavsett vad våra rådande speglar ger oss för respons. Annars är vi ju dömda till att vara marionettdockor – helt beroende av vad människorna runt oss gör och hur de ser på oss, och fast i ett samhälle bortom all chans till förändring. Och då, mina vänner, kan vi lika gärna bli överviktiga, kedjerökande alkoholister allihopa!
 
Med detta sagt vill jag skänka en tanke till dig som satt ofrivilligt ensam under påskhelgen.

Jag hoppas att någon ser dig snart. 

Angelica Håkansson

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Kommande föreläsningar

  • 8 apr: Kristianstad

    Biljetter kvar
  • 9 apr: Eslöv

    Biljetter kvar
  • 11 apr: Staffanstorp

    Fåtal biljetter kvar
  • 15 apr: Uddevalla

    Biljetter kvar

Alla öppna föreläsningar