Det var inte smärtan jag var rädd för längre. Den hade jag för länge sedan förlikat mig med. Vi gillade inte varandra precis, men vi hade mötts på ett känslomässigt plan och slutit vapenstillestånd mellan varandra, jag och smärtan. Det hade blivit en strategi för mig att hantera vardagen även om jag just då inte hade en aning om vad ordet strategi betyder.
Nu var det vardag igen precis som många andra vardagar. Löftet hade utlovats redan på morgonen och det kom från min kära moder som tidvis var hemmafru när jag och min bror var små. Den här morgonen lyckades jag med en bedrift som jag aldrig trodde jag skulle klara av. Jag stod lutad mot vår husvägg, kastade en rödfärgad stenkula mot hyreshuset mittemot och siktade på grannens fönster helt övertygad om att varken kunna nå dit eller komma så högt. Jag insåg att jag var för liten och svag för det, vilket fick mig att våga prova med ett träningskast bara för att få känna känslan som om jag hade orkat träffa.
Men det sa pang med ett för mig just då i mina sinnen öronbedövande ljud som om ett flygplan hade sprängt ljudvallen ovanför hyreshusen på Skottegatan och Norrevärnsgatan hemma i Ystad. Glasskärvorna från dubbelfönstret med persienner emellan glasen hos grannen var inte många men de var desto större när de föll ner över cyklarna som stod parkerade nedanför fönstret. Lika snabbt som allting hände av stenkulans framfart så var det plötsligt över och för en kort stund helt tyst. Tiden gjorde paus. Där stod jag stum och i någon variant lite chockad. Men lika chockad över vad jag åsamkat för skada, lika stolt och imponerad var jag över av att ha klarat detta. Just det som de stora pojkarna sa att det klarar du aldrig din lille skit, det hade jag nu klarat och jag kände mig som stålpojken i serietidningarna hemma under min sängs skumgummimadrass. Nu skulle de stora grabbarna, som var kungar på gården, själva få höra när de kommer hem från skolan att den här 5-åriga killen klarade det visst. Det som de aldrig trodde att jag skulle klara av, det klarade jag visst. Jag såg i min fantasi hur imponerade de skulle bli och hur de skulle komma fram och klappa mig berömmande på axeln.
Jag rycktes strax ut ur fantasin av att vaktmästaren på gården kom och drog mig i armen med orden vilt strömmande ur sin mun: – vad i helvete har du nu gjort din jävla odåga. Du är ju helt hopplös. Han släpar mig bokstavligt talat över den singelbeströdda gången mellan hyreshusen bort mot trappuppgång 6a där vi bodde och jag skriker livrädd på hjälp med full hals. Men ingen av de andra barnen kommer fram och hjälper till för de vågar inte. Troligtvis hade min lillebror kommit till undsättning om det inte vore för att han en liten stund tidigare hade gått hem och nu satt på dass. Brorsan var nämligen mästare på att ta av sig trätofflorna och kasta dem som projektiler mot tilltänkta mål och han hade gjort det många gånger förrut med gott resultat beroende på ur vems ögon betraktningen skedde.
Vi barn var som sagt alla livrädda för vaktmästaren. Han var som en kombinerad polis, dörrvakt, tillsynsrektor, ilsken skolläkare och överpräst på en och samma gång. Så de andra barnen ställde sig bara och betraktade de två spåren som hade bildats i den nyräfsade singeln när han nu drog mig bort mot porten där min mor hade mött upp för att ta över eländet till påg som om jag vore en stafettpinne. Jag minns att hon hade en blommig orangefärgadklänning på sig, en sån där som man knäppte på baksidan med stora knappar, och så skrek hon något på danska som jag inte förstod.
Min mor var uppvuxen på Bornholm och hade vid denna tidpunkten inte hunnit lära sig det svenska språket fullt ut. När hon blev riktigt förbannad som hon nu var så skrek hon på danska och jag fattade noll. Eller så var det för att jag inte kunde lyssna för nu visste jag vad som väntade. Min hörsel hade stängts av som en försvarsmekanism mot det som komma skulle, den stora faran. Det var nu kroppen förberedde sig för strid eller rättare sagt för att försvara sig.
Jag mer eller mindre kastades in på rummet som jag delade med min bror i tvårummaren på 64 m2 och väl där inne så drogs brallorna ner och sen fick skinnet på baken sig en rejäl omgång av morsans handflata. Det gjorde såklart ont men jag skrek ändå ännu ännu värre, som om jag höll på att dö med förhoppning om att hon skulle sluta tidigare, men icke sa Nicke.
Det varade såklart inte länge förutom i min värld där det kändes som en evighet. Gråtandes lade jag mig på sängen efteråt och drog upp brallorna som var gjorda av ett ljusbrunt manchestertyg där ränderna på lårens framsida var borta för dem hade jag gnidit bort frenetiskt med min cykelnyckel av ren tristess. Byxorna var inköpta på Josefssons postorderfirma i Borås när de hade realisation. Innan hon lämnar rummet vänder hon sig om mot mig och så säger hon: Nu stannar du här utan mat tills din far kommer hem. Det är då löftet utlovas. Löftet som jag sen gick och tänkte på hela dagen och som gjorde mig mer och mer rädd ju mer jag tänkte på det. Hon sa: -Då du, då skall du bli fullt medveten om att du lever.
Hela dagen satt jag och väntade på det utlovade löftet. Inte med glädje över att min far skulle komma hem som jag brukade göra, utan av ren rädsla och fruktan över vad som skulle hända när han kom hem. Jag visste vad som skulle hända, nämligen precis det som hade hänt tidigare vid liknande händelser. Då skulle klädborsten plockas ner som hängde på väggen i hallen utanför toaletten och baksidan på borsten skulle möta skinnet på min lilla rumpa. Jag visste att han skulle komma hem och genast skulle min mor dra ut honom i köket, stänga dörren och berätta om vad som hänt men välkryddat så att det t.o.m var lite värre än vad det egentligen hade varit. Då skulle hon se till så att bulldozern startade inom honom och han skulle komma inspringandes i rummet där jag sitter sedan flera timmar liten och rädd, med klädborsten i högsta hugg och skrika: -vad fan har du nu gjort din jävla pågadrul. Sen skulle brallorna och kallingarna ner till knähöjd och jag fick en ny omgång men denna gång med borstens baksida. Med åren försvann all lacken på borstens baksida.
Men efter flera år var jag inte längre rädd för smärtan. Den hade jag förlikat mig med för jag visste att även om den var brinnjävligt smärtsam så försvann den alltid efter ett tag. Det som jag aldrig förlikade mig med och som jag aldrig kom över var hur de två människorna som jag älskade och behövde mest i livet, hur illa de kunde rent psykiskt behandla mig som det lilla barn jag var. Att tvingas sitta själv på ett rum och i flera timmar vara rädd för den omgång jag skulle få när min far kom hem. Den känslan kunde jag aldrig förlika mig med och den kom som sagt ofta över mig som liten men även senare i livet då och då men den försvann aldrig. Den lades på hög i mitt känsloarkiv tillsammans med alla de andra känslor jag hade för att kunna vara mig själv. Jag bestämde mig också väldigt tidigt i livet för att detta skall inte få trycka ner mig så jag lärde mig tidigt egna tekniker för att kunna hantera förnedringen men jag kunde aldrig ta bort den eller acceptera den.
Jag lärde mig att leva med förnedringen, inte som en vän utan mer som en fiende som jag ibland kunde hantera och ibland inte alls. Jag bestämde mig tidigt i livet för att vad som än händer mig skall jag aldrig låta någon annan få trampa på mig. Det har inte fungerat alla gånger som jag önskat men det har räddat mig många gånger och gör så än idag. Jag tror faktiskt att min vilja att inte acceptera det som hände mig och min förmåga att förlika mig med smärtan blev min räddning. Jag har valt att inte göra mig till ett offer.
Idag är det grunden för min inre styrka att kunna hantera livets raka och ibland krokiga vägar. Jag har förlåtit mina föräldrar ( må de vila i frid) för vem de var. Men att de slog på mig, det kan jag hantera men inte acceptera. Jag kan aldrig förlåta dem eller någon annan som med psykiskt våld har förnedrat mig med hot och ”löften” som gjort mig rädd och förminskad. Där går gränsen. Där går min gräns.
Jag har haft det jobbigt med mig själv många gånger i livet och om det beror på det här eller något annat elände som hänt mig det vet jag inte. Men det jag har lärt mig är att inte låta någon trampa på mig och utnyttja mig utan konsekvenser. Det har varit en bra lärdom för vad jag som förälder inte vill ge till mina egna barn. Det har byggt upp min inre vilja och styrka som person och kanske det allra viktigaste, det har fått mig till att bli bra på att alltid hitta nya lösningar och möjligheter. Det har gjort mig till en krigare, fighter, överlevare, viljestark människa eller vad det du skall kallas för.
Detta är ingen snyfthistoria eller sökande efter bekräftelse. Det är absolut inte synd om mig för jag lever ett utomordentligt bra liv idag. Detta är en beskrivning av vad som hände mig men som tyvärr än idag pågår i många hem, på skolor och på arbetsplatser i vårt avlånga land just precis nu när du läser detta. Just nu. Kanske i ett hem ännu närmre dig än vad du tror och vet. I en tuff värld där fysisk aga är olaglig tvingas många barn att växa upp med psykisk mobbing och våld. Vuxna utsätts för fruktansvärd mobbing på arbetsplatser fastän lagar och förordningar skall förhindra det. Det är för dem jag skriver detta. För alla drabbade, gammal som ung. Inte för att detta är svaret på just deras livssituation utan för att jag vill berätta att utifrån min livserfarenhet så går det att ta sig vidare. Det går att kämpa, bita ihop, sätta ner foten och aldrig ge upp. Det är inte lätt alla gånger och jag vet att där är många som har det betydligt tuffare än vad jag hade det som barn, men vi behöver inte mäta och konkurrera om vem som haft det jävligast. Vi upplever alla vår egen situation så som vi känner, tycker och tänker.
Jag skriver detta för att berätta om min erfarenhet och förhoppningsvis ingjuta hopp och mod hos någon annan som behöver det. Detta handlar om personligt ledarskap. Jag kan aldrig hjälpa alla med de orden jag vill skriva om vad som hände mig. Men om denna texten kan vara en människa till hjälp, en enda medmänniska på denna jord, då är texten värd allt. Precis allt.
Någon har sagt att vi drunknar inte av att någon kastar oss i sjön. Vi drunknar bara om vi inte tar oss upp igen. Så med full kraft ta dig upp ur sjön, skaka av dig och börja ta de första nya stegen på din resa i livet. Livet skall upplevas och inte bara överlevas.
Vi ses längs vägen. Både på den krokiga och den raka vägen.
Torkild
