Det kom ett meddelande som jag fick lov att publicera. Tack Angelica.
Hej Torkild!
Stort tack för all inspiration. Den här hösten har varit en särskilt förvirrad och mörk sådan, men det är tack vare ord från människor som dig som man påminns om det ljus man har förmåga att tända inom sig. Helt själv. Att man liksom kan skapa sig sitt alldeles egna element i bröstet, drivet av all den enorma kärlek som man hyser för andra och för sig själv. Tack!
Jag skulle vilja dela med mig av lite egen inspiration. Det är en text jag skrivit om min lillebror – min allra största inspirationskälla, en kille som inte bara varje dag spränger de gränser hans funktionshinder skapat åt honom, utan som också varje dag påminner mig om de sjuka gränser vi människor skapar för oss själva och andra. Gränser i form av sociala regler, normer, vanor, fördommar etc.
Lillebror
För 22 år sedan kom jag till jorden, och året efter kom du och lillasyster. Jag minns inte tiden utan er. På varje bild som jag plockar fram ur minnet finns ni.
Det var på skillnader fokus låg under de första åren vi hade tillsammans. Jag såg att du och lillasyster blev alltmer olika medan åren gick. Lillasyster började lära sig gå, men det gjorde inte du. Lillasyster lärde sig säga långa meningar, men det gjorde inte du. De där skillnaderna kantade varje moment. Skillnaderna var som ett spöke – någonting som ständigt var närvarande och som smakade sorg och orättvisa. Spöket talade om att du var sjuk. Att din kropp inte fungerade som den skulle. Att det fanns saker som du aldrig skulle kunna göra.
Men så gick åren och spöket ändrade form. Det tog tid för mig att se det, men nu gör jag det. Jag ser tillbaka och noterar att du hittade sätt att ta dig förbi de där sakerna du inte kunde göra. Varje gång din väg blockerades av ett hinder, tog du ett steg tillbaka, letade upp ett sidospår och fortsatte på det istället. Ibland fick du backa om och om och om igen, och pröva flera olika stigar innan du hittade rätt. Jag minns när du lärde dig vad musik var, men hade svårt att säga ordet ”musik”. Då backade du, såg bakåt och plockade fram en bild ur ditt minne. Ett minne av farmor när hon sjöng för dig; “Aj aj aj, det bultar och det bankar. Aj aj aj, sen du lämnade mig”.
Därefter kallade du musik för just ”Ajaj”, och jag inser idag vilken otroligt intelligent koppling du gjorde. Hur du med hjälp av material du redan hade byggde en bro över det hinder som låg framför dig. Sådana broar fortsatte du sedan att bygga genom hela livet. Du byggde broar mellan dig själv och oss också – dina vänner och familj. Det gör du fortfarande. Du hjälper oss att förstå dig. När du lärt dig ett nytt ord är det med ett enormt tålamod du hjälper oss att förstå vad du menar. Du leder oss fram genom att använda ord du vet att vi redan kan. Detsamma gör du när du vill förklara någonting du varit med om. Du bygger upp en bild med de orden du kan, och väntar medan vi letar oss fram mellan luckorna. Jag älskar det där sprakande ögonblicket när jag förstår – när du överfört den bild du hade inom dig till mig – och hur det riktigt strålar om dig. Jag älskar att du inte ger upp, utan att du fortsätter att leda mig även när jag gissat fel tio gånger. Ibland känns språkbarriären som en stor och kall mur emellan oss, men du hjälper mig att klättra över den.
Lillebror, du är så duktig på att bygga broar och klättra över murar. Vi andra, vi är sjuka. Vi är sjuka, för vi får panik när vår väg blockeras av ett hinder. Vi ser inte alla de tusentals andra stigar som finns, inte alltid. För oss är murar stora, kalla och skrämmande. Vi förstår inte att de är till för att klättra över, men det gör du.
Lillebror, när du är glad så ler du och skrattar. När du är arg frustar du och suckar högt. När du är ledsen låter du tårarna komma. Du låter dina känslor komma fram omedelbart och obehindrat. Lillebror, vi är sjuka. Ibland när vi är arga, så ler vi. Ibland när vi blir rädda så bröstar vi upp oss och låtsas vara oberörda. Ibland låter vi arga när vi egentligen vill gråta. Ibland viskar vi fastän vi vill skrika. Våra känslor stoppas av saker som artighet och normer. Vi är inte öppna som du är, lillebror. Vi är sjuka.
Lillebror, du störs inte av fasader. Du dömer inte folk efter hur de ser ut eller hur de pratar. Du tittar på hur en person beter sig, hur den bemöter dig, och utefter det bedömer du huruvida personen är någon värd att anförtro sig åt eller inte. När du fått förtroende för någon visar du det. Du visar både med ord och med kroppen – via kramar och varma blickar – att du tycker om någon. Lillebror, vi är sjuka. Vår bild av någon kantas av fördomar och rädsla. Vi har så svårt att anförtro oss till andra. Alla dessa fördomar och tidigare upplevelser sätter sig som hinnor på våra ögon. Vi har så svårt att se.
Lillebror, vi är sjuka, för vi bygger murar mellan oss och andra. Vi bygger murar, medan du klättrar över dem. Och även när vi lyckats att komma nära någon – tagit oss förbi murar av skepticism och fördomar – så tvekar vi för att visa våra känslor. Det är inte alltid självklart för oss att krama dem vi tycker om. Vi är sjuka, lillebror, för vi skapar svårigheter av det som borde vara lätt.
Lillebror, jag ser fortfarande det där spöket ibland, det där som smakar sorg och orättvisa. Jag blir förbannad över att vissa kroppar fungerar sämre än andra. Jag vill skrika när jag ser din frustrerade min, när din kropp inte gör som du vill. Men samtidigt finns det någonting varmt och guldfärgat över det där spöket. Det talar om hur fantastisk du är. Hur mycket du ser som inte vi ser. Hur mycket du förstår som inte vi förstår. Hur mycket du kan lära oss.
Du kan lära oss att hitta nya stigar, att bygga broar och att vara envisa. Du kan visa oss att det är en seger varje gång man lyckas äta själv eller varje gång man lyckas knyta sina skor. Du kan lära oss att se förbi fasader och bryta oskrivna lagar. Du kan lära oss att älska varandra så innerligt och obehindrat som du gör, och lära oss att visa det. Du kanske rentav kan bota oss, lillebror, för det är inte du som är sjuk. Det är vi som är det.
/Angelica
Den texten och fler texter finns att läsa på:
http://www.nattstad.se/
