Hjältar i våra liv

Hjältar i våra liv

Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen. Tack Thobbe för att du delar med dig.

Vi har väl alla hjältar vi ser upp till, lite i smyg, lite helt öppet, lite snudd på dyrkan. Varför ser på vissa människor med idoldyrkan, bara för att de gjort något fantastiskt, utfört en prestation med mera. Säger inte att det är fel på något sätt, tvärtom jag tror att vi behöver detta i våra liv.

Det jag funderar över är varför är det ALLTID någon annan vi ser som hjälte? Har de gjort något som du/jag själv aldrig skulle kunnat ha gjort? Tror inte för en sekund att våra hjältar är så mycket annorlunda än vi själva. Största skillnaden är nog bara att de tagit klivet från tanke till handling. De har vågat göra något mer än att drömma.

Vet du vad jag tror, den största hjälten i våra liv är vi själva. Jag menar, vi är ju själva bäst på att vara oss, att leva våra liv. Då måste vi också kunna se oss själva som hjältar i våra liv, eller?

Det är roligt att leka med orden, men framför allt att vända på synsätt, beteenden och vanor i både det fysiska och det psykiska levernet. Vi har ju danats av olika sätt att se på livet av våra föräldrar och deras föräldrar osv, även de som finns runt om kring oss påverkar oss, vare sig vi vill eller inte.

När jag växte upp på 50-talet, hette det att man skal inte förhäva sig, eller försöka få vara bättre än någon annan. Sen kom 70-talet då alla skulle förverkliga sig själva och framhäva sina goda egenskaper. Att stå upp för de kvaliteter man besatt. I mina ögon gick detta överstyr och egoismen tog överhand, vilket inte var meningen om jag tolkat rätt.

Det är aldrig fel att stå upp för det man är bra på, enligt mig. Det får dock aldrig ske på bekostnad av ödmjukheten inför att andra människor omkring mig har samma rättighet och har rätt till den respekten. Att inte stå upp för sig själv är brist på just respekt mot själv tycker jag.

Låt mig ta ett exempel bland många, där jag blev både hånad och förlöjligad när jag berömde mig själv.

Det en fredagkväll och jag hade bjudit hem ett gäng arbetskamrater. Det var en blandad kompott av människor, unga och gamla, empatiska och icke empatiska, de med självinsikt och de i total avsaknad av detta, de pratglada och de mer tystlåtna.

På den tiden älskade jag att laga mat och bjuda hem folk. Tyvärr dog den glädjen lite just vid detta tillfälle för att jag inte kunde skilja på sak och person. De kommentarer som fälldes, gick som ett knivhugg rakt in i mig. Idag förstår jag att det handlade om helt andra saker och att de som fällde dessa inte gjorde det av elakhet, utan lite mer som skoj. Åtminstone vill jag tro det…

En kvinna fällde en kommentar, efter att vi ätit och druckit gott. – Ja, det blir en förtjänst för dig detta, med tanke på all pant på burkar och flaskor. Minns inte om jag sa något men jag blev jätteledsen, det minns jag och feststämningen försvann totalt för mig. Dock är jag väluppfostrad så jag höll god min och tog på mig pokerfejset. Jag hörde någon av de andra ge ifrån sig ett tyst ”men”, riktat mot henne. Tror inte hon fattade ett dugg av vad som hänt och som inte blev sagt.

Låt mig gå tillbaka till själva middagen som jag gjort från grunden. Det var både köttgryta och paj, samt en tårta till efterrätt. Jag hade förberett detta i flera dagar, så det vara bara att värma grytan, grädda klart pajen. Tårtan gjorde jag klart på lunchen, så det fick gotta till sig lite.

Det var många ”mmm” och ”wow” som hördes runt bordet. Inom mig kunde jag bara hålla med och kände mig stolt, för det var verkligen lyckade rätter jag åstadkommit.

Gud , så gott det var. Helt perfekt med kryddning och tillagnning, säger en av gästerna.
Tack, kul att höra, sa jag och fortsatte: Kan bara hålla med dig, det var verkligen gott.

Den kommentaren skulle jag tydligen inte ha fällt. En kvinna blev blossande röd av skam och utbrister:

-Men så får man väl inte säga om det man själv har gjort. Hon var verkligen helt förfärad.

– Men vem säger att man inte får det undrade jag.

– Det passar sig verkligen inte.

– Nähä, så jag skulle ljuga då och säga att det inte var gott, fast det var vad jag tyckte, frågade jag.

– Man bara inte gör så, sa hon i en ton som antydde att det var slutdiskuterat.

– Men nu gjorde jag det och jag skäms inte, var min slutkläm.

När jag idag ser tillbaka på just denna händelse, kan jag se mig själv som en hjälte i situationen. Jag stod ju upp för mina åsikter och gjorde klart för omgivningen att de var mina. Det är bland annat det jag lägger in i begreppet om att vara hjälte i sitt eget liv, att stå upp för sig själv.

Det kan tyckas att just denna episod var en bagatell, men för den Thobbe som var huvudfiguren just denna gång, var det stort, att inte ALLA gäster var nöjda, det förstärkte min egen syn på att jag var misslyckat.

Idag skulle jag förmodligen inte ens bry mig om att kommentera det hela, utan bara låta det rinna ut i sanden. Det finns viktigare saker att lägga fokus på, till ex övriga gäster som var nöjda och belåtna och som njöt av måltiden, stämningen i övrigt.

Var inte rädda att se er själva som hjältar i era liv.

Thobbe Rexréuz

______________________
FACETTEN – för din utveckling
www.facetten.co

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail