Det vi odlar får vi också skörda

Det vi odlar får vi också skörda

För en månad sedan kom Robert fram till mig på en föreläsning jag hade i Stockholm och berättade om hur han som skolvaktmästare hade gått utanför boxen och blivit en sorts mentor till de ungdomarna som behöver det. Han gör det frivilligt och han gör det utan extra betalning. Robert, för mig är du en hjälte. Här är hans version av det han gör.

När vi talar om personlig utveckling så tror jag att de flesta tänker på oss vuxna men borde det inte var till barnen våra tankar ska gå?

Jag träffar många barn som inte har den där självkänslan och tron på sig själv, kanske inte ens träffar några vuxna, förutom i skolan, och där kan vi endast ge en gnutta av vad barnen behöver, för det finns inte tid och resurser.

I dag arbetar jag på en skola som vaktmästare och fastighetsskötare och har gjort det i ett antal år. Jag tänkte berätta hur jag
har tänkt och vilka effekter som det gett. Att stanna upp och se att vi alla kan ge lite av oss själva som kan få en stor betydelse för någon annan. Det kostar oss så lite och det vi får tillbaka är så mycket mer, faktiskt mycket mer än vi
tror.

Jag startade ett sammarbete med en grupp lärare som hade specialundervisning med en grupp elever. Dessa elever behövde lite extra stöd på olika vis, den ena hade svårt att sitta still, den andra, koncentrationssvårigheter och så vidare.

Vår överenskommelse var att när lärarna kände att en elev behövde ”ett break” för att kunna klara resterande dag så kunde de ringa till mig och höra om det fanns möjlighet för eleven att komma ut till mig en stund. Jag mötte upp eleven och sedan fick han eller hon vara med i mina sysslor. Detta utbyte var inte något som bara eleven hade nytta av utan vi drog alla en
vinstlott!

Det visade sig att kontakten mellan eleven och mig växte sig starkare för varje tillfälle. Vi pratade ut samtidigt som vi tillsammans löste de göromål som behövdes uträttas och detta villkorslöst. Vi gav av oss själva båda två och fick tillbaka något lärorikt, något som både eleven och jag kunde ha nytta av. Eleven fick en vuxen som såg och lyssnade utan att ställa några krav eller dömde. Eleven fick också känna att han eller hon kan klara av att utföra saker de aldrig trott att de kan eller prövat.

Vi behöver visa att vi tror på dem och att det inte är farligt att misslyckas utan att det går att rätta till. Det är vår uppgift att
ge dem verktygen så att de kan tro på sig själva. Alla är inte lika och det måste vi beakta. Alla är inte teoretiker, en del är praktiker. Vi fick alla nytta av den kontakten som skapades i form av ett bättre arbete under återstående lektionstid eller dag, trevligare bemötande, respekt för mitt arbete i form av mindre skadegörelse, men viktigast tror jag var de känslor
eleven tog med sig för var gång.

Ibland är det inte mer som behövs av oss vuxna när barnen är vilsna och ropar på hjälp! Tänk vad vi kommer att lära oss av alla dessa möten!

Pröva! Som sagt, det vi odlar får vi skörda en dag!

// Robert Ackemo

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail