Efter att ha slitit det mesta av året i ekorrhjulet så föräras vi med en tid bestående av några veckor med bibehållen lön men där kraven från ordinarie arbetstid sjunker, vi får semester. Vi går glada men trötta efter alla månaders slit från förra semestern ut i en ny ledighet. Vi går ut och höjer armarna glada för att årets semester har infallit enligt tidtabell. Kraven och förväntningarna på jobbet kan vi för några veckor låsa in i omklädningsskåpet. Semestern är äntligen kommen. Den är lång när vi har den framför oss och den är full av möjligheter där det skall hinnas med mycket.
Förväntningar, förhoppningar och krav från omgivning, familj och på sig själv skall uppfyllas. Livet går i full fart av glädje och extas när vi semestrar. Vi njuter och frodas och det mesta som skall hinnas med hinns faktiskt med. Vi umgås med varandra, äter och dricker gott, reser till platser långt bort och vi hälsar på gamla mostrar. Vi är förälskade och vi blir förälskade. Vi dividerar med varandra ifall Allsång på Skansen eller Lotta på Liseberg är bästa allsångsprogrammet. Ängens blommor pryder våra bord vid midsommar, barnens skratt får oss på gott humör och solens strålar får oss att njuta av sommaren. Det är fester och det är dans. Vi målar och vi snickrar. Vi gör mycket, vi upplever mycket och vi blir tillfredsställda på många sätt och vis. Vi har semester. Äntligen.
Men tiden går fort, alldeles för fort och plötsligt en kväll står man där med ett vinglas med den sista slurken rödvin från en två veckor gammal bag-in-box i ena handen och smartphonen i den andra handen med kalendern öppen. Precis som om vi inte visste det överraskas vi varje år som ett blixtnedslag från en klarblåhimmel av att vi står i den sista semesterdagens sena timmar och fattar inte att det imorgon redan är dags för den första arbetsdagen efter semestern. Den stunden på året som för många känns som en ödesdag där de känner olust och motstånd till att gå tillbaka till sitt arbete. Det arbete dit de går av egen fri vilja varje arbetsdag största delen av året för att kunna försörja sig hela året. Jobba jobba jobba.
Obönhörligt tvingas man i slutet av kalenderns semestertid att med all kraft föra hela flocken till familj, åter hem till boet från campingplatsen, sommarstugan eller utlandsresan, för att tvätta kläder, klippa gräset, handla mat, kolla posten och se till så att klorhalten i poolen håller rätt nivå. Mina semesterdagar går mot sitt slut.
När jag rullar in på uppfarten till huset med vår fullastade automobil sneglar jag på postlådan och undrar om innehållet är tillmötesgående eller kostsamt. Jag hinner inte mer än vrida om nyckeln till postlådans lås förrän det i mängder väller ut papper av olika slag, mest reklam. Har jag tur så hittar jag lite vanlig post bland all intetsägande reklam samtidigt som jag funderar på var jag lade den självhäftande skylten med texten ”Ingen reklam förutom IKEA-katalogen” som köptes på Ullared förra hösten. Eller kanske var det året innan. Skit samma för den var jäkligt billig.
Jag stänger luckan till postlådan och går med målmedvetna steg mot hyddans öppning där hela flocken nu är samlad samtidigt som jag vinkar glatt till grannen som har fullt upp med att klippa häcken så att vi boende runt omkring kan med skarpa hökögon tycka att den är exemplarisk klippt. Han hälsar glatt tillbaka med den där blicken som säger att du kan väl stanna och prata lite så jag får höra vad du har gjort de dagar då din bil har varit borta. Min ambition ligger på en lägre nivå och likt en huggorm med ett nyfångat byte i munnen slingrar jag mig snabbt in i huset med posten i min hand och med ett leende på mina läppar. Ett leende som signalerar att du är ok och jag är ok men låt oss hålla oss inom våra respektive tomtgränser.
Jag tänker att han får gärna låna min gräsklippare bara han ger fan i mitt privatliv för nu behöver jag lugn och ro så att jag överlever morgondagens premiär på jobbet, första arbetsdagen efter semestern. Premiärdagen inför den stundande vintern med längtan till nästa års semester och utsvävningar. Jag ger mig själv lite, men bara lite, dåligt samvete när jag öppnar porten till min egen hydda för grannen är en snäll rackare. I alla fall så länge han stannar på sin tomt.
Väl inne i min egen hydda märker jag ganska snart att tiden har stått stilla i vår frånvaro. Tid finns nämligen bara när vi kan uppleva den. Den enda som verkar oberörd av att tiden har stått still är katten för den står vid skafferidörren och tigger som vanligt med förhoppning om att jag skall förbarma mig och ge den lite godsaker. Hon har precis kommit hem från sitt sommarkollo hos våra grannar där hon varit när vår tid hemma har stått still.
Med ett visst motstånd går jag hennes önskningar tillmötes, men samtidigt som jag kastar till henne de små illaluktande bitarna tänker jag att kattaskrälle du har ju semester hela livet. Mat, sova, bli kliad och kammad varje dag. Om en annan lägger sig en stund på eftermiddagen får man arga blicken från flocken men när katten ligger och sover hela dagen säger de att den är så söt där den ligger och så fort den vaknar så får den mat serverad.
Men jag kan inte gå omkring och jämföra mig med en katt så nu har jag med all rätt, enligt mig själv lagt mig på soffan utsträckt i min fulla längd, vilken för övrigt har krympt med 1 cm. Polisen i Eslöv var nämligen väldigt noga med att påpeka detta förra veckan när jag var där och ansökte om nytt inresetillstånd till andra länder, ett pass. Jag hävdade ståtligt att 184 cm är min fulla längd men de prutade ner det till 183 cm efter att ha tryckt den gamla slitna måttstocken av träd som hängde på väggen, så hårt de kunde mot min hjässa. Jag tänkte på vad min far alltid brukar säga nämligen att man skall lyda polisen, så jag ger upp. Jag är förkortad. Jag ligger i soffan förkortad med en centimeter och på måndag börjar jobbet.
Fast fundera på följande: Vad vore livet utan ett befriande jobb så man kan komma tillbaka och vila upp sig från den underbara men fullkomligt energikrävande semestern? Vi är inte så mycket lediga på vår semester men vi gör en massa roliga saker som vi inte kan göra resten av året när vi jobbar. Hur mycket man än vill börja jobba igen eller inte för att känna sig rättfärdig mot sig själv, sin omgivning eller samhället så håller semesterns biverkningar en tillbaka krampaktigt så länge det går i form av roliga minnen och längtan tillbaka till fest, synd och saknad av härliga vänner och stunder. Den härliga semestern har slagit sina vassa klor i oss i vardagen likt ett Lejon som fångat en flyende antilop på savannen och när vi tänker på allt vad vi har gjort dessa lediga veckor så drabbas vi av en stark längtan tillbaka.
Vi tror att det är jobbigt att gå till jobbet första dagen efter semestern men sanningen är en helt annan och precis tvärtom. Det är semesterns dragningskraft som gör allt för att hålla oss kvar i den goa härliga känslan. Det är att ta sig från den som är det jobbiga, inte att gå till jobbet.
Jag tänker att ha semester är bara möjligt för den som har ett jobb och den möjligheten är inte alla förunnade, men jag har den förmånen. Det är jag glad för så på måndag när jag vaknar skall jag med all kraft bekämpa semesterns lustar och lockelser. Jag skall övervinna dess motstånd och åter börja jobba. Jag vet att semesterns envishet inte kommer att ge sig i första taget men jag skall vinna, jag vill vinna och jag behöver vinna.
Tacksam ligger jag kvar i soffan och gläds över att semestern snart är slut så att jag kan få tillbaka vardagen med lite lugn och ro. Lugn och ro så att jag åter kan få bli mig själv igen. I min värld är det på jobbet jag vilar upp mig och inte på semestern. Det kanske inte är så för alla men för mig är det så och det kan jag stå för även om jag idag är 1 cm kortare när jag står upp. I alla fall enligt Polisen i Eslöv.
Torkild Sköld
Följ mig gärna även på Instagram. https://www.instagram.com/torkildskold/
