Jag gick i många år och var otroligt fixerad på vad andra människor sade, tyckte och tänkte om mig. Det var så viktigt att jag på den vägen glömde bort mig själv och vad jag tyckte om mig själv, vilket ledde till att jag kände mig värdelös. Jag fick mycket stryk av mina föräldrar när jag var ett litet barn och jag fick alltid höra att barn skall vara tysta när vuxna pratar. Detta ledde till att jag under många år valde omedvetet att förminska mig själv för auktoriteter.
På den vägen började det bli mycket mer viktigt vad andra då tyckte om mig än vad jag tyckte om mig själv. När jag förminskade mig inför andra till en följd av min otränade självkänsla så glömde jag bort mig själv i min iver att försöka vara alla andra till lags. Jag gjorde allt för att hjälpa alla på olika sätt och jag var bra på att säga ja till andra, på bekostnad av att jag sa nej till mig själv. Mitt bekräftelsebehov var så oändligt stort. Det innebär att jag ständigt ville att andra människor skulle se och berömma mig. Men ju mer bekräftelse jag fick så rann det bara av mig och då blev jag ännu mer fixerad av vad andra tyckte och tänkte om mig, för att kunna få mer bekräftelse.
Om det var i privatlivet eller i jobbsammanhang spelade ingen roll, jag ville bli gillad i alla sammanhang och tillställningar. Det innebar också att det var av ytterst stor betydelse för mig att vara duktig och uppskattad. Helst skulle andra såsom chef, barn, vänner, partner säga hur duktig och uppskattad jag var. Dock räckte det inte, eftersom jag ändå inte kände mig tillräckligt bra.
Som barn är vi brasom vi är, men någon gång under uppväxtåren börjar jämförelsen med andra. Det kan handla om vem som kommit längst i matteboken eller om vem som kan läsa kapitelböcker på egen hand. Barn tittar tidigt på varandra och jämför hur man själv ligger till i förhållande till kompisarna. Sorterings- och rangordningsmekanismerna gör nu sitt intåg i våra liv och kan få ett fint grepp om vår framväxande självkänsla.
Vilken effekt mekanismerna sen får på oss under livets gång tror jag förstärks eller avdramatiseras beroende på den omgivning vi vistas i. Genom att räkna, väga, mäta, jämföra sådant som betyg, lön, titlar, hus och bilmärken kan vi öka på tävlingshetsen.
Känner man sig trygg med sig själv och kan vila i den egna självkänslan så blir man inte så lätt ett offer för andras uppfattningar och behöver inte heller hålla på att jämföra sig med andra. Statusstressen minskar, kanske till och med försvinner. Sedan verkar det också vara så att det ligger i människans natur att jämföra sig med varandra.
Går det i så fall att ta spjärn emot människans natur? Jag tror det. Genom att bli mer medveten om hur jag själv och vi människor tenderar att fungera. En fråga man till exempel kan ställa sig själv är hur mycket jag behöver delta i konkurrensen för att säkra min egen överlevnad. Vad händer om vi emellanåt ställer oss lite vid sidan av oss själva och betraktar vår egen natur? Jag tror det kan få ett högt personligt och gemensamt värde för vår hälsa om vi mer funderar över olika prioriteringar och varför de ser ut som de gör.
Idag inser jag fullt ut efter många års träning att jag är precis lika bra som alla andra. Jag inser framförallt att när jag nu inte längre bryr mig lika mycket om vad andra tycker och tänker om mig så kan jag ta den energin och bry mig om andra och vara lite omtänksam. Jag inser att jag är den viktigaste personen i mitt liv och om jag då inte tar hand om mig själv så kan jag inte ta hand om någon annan heller på lång sikt. Jag är bäst på att vara jag och du är bäst på att vara du.
Livet skall upplevas och inte bara överlevas.
Torkild Sköld
Delar av texten kommer från http://buff.ly/2rYdHCd
